ÅSIKT

KONST SOM FRANSAR SIG

KULTUR

?Med en lätt olustkänsla tar jag del av nederländska Lara Schnitgers tygskulpturer på Magasin 3 i Stockholm. Det vilar ett kliande vemod över utställningen; som om någon tömt ett dödsbo och desperat börjat klippa och sy för att få till något ur det överblivna. Kläder och tyger tänjs ut av pinnar och blir till spretande gestalter i rummen: en blottare, en bedagad primadonna, ett djur av grytlappar. Mönstren är grälla och underliga: spelkort, skenande hästar, små apor och medaljonger – rutigt och blommigt i en salig blandning.

Ju mer jag går runt bland verken, desto starkare är upplevelsen att röra mig i en annan ekonomi än den gängse konstvärldens. Materialen är obeständiga: enkla träpinnar, stuvbitar från sybehörsaffärernas fyndlådor, begagnade kläder, loppisprylar, häftstift och klädnypor. Men det är framför allt det hemgjorda utförandet som ger skulpturerna ett tillfälligt och lite förstrött uttryck. Fållarna fransar sig, trådar hänger oklippta i luften, sömmarna är en aning ojämna. Jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka föreställa mig dem tillverkade med större omsorg och noggrannhet.

n?n?Lara Schnitger, som många gånger får slänga skulpturerna efter utställningarna då de är för bräckliga att frakta, strävar förstås efter ett temporärt uttryck. Sin inspiration hämtar hon från allehanda nomadiska tillstånd, kanske särskilt från de många hemlösa i kvarteren i Los Angeles där hon bor och verkar när hon inte själv är ute på resa. Erfarenheten av att vara utlämnad till att skapa sig en tillvaro ur det allra enklaste, transporteras alltså in i museirummet. Effekten är obehaglig och svår att skaka av sig. Samtidigt kan jag inte låta bli att störa mig på kontrasten mellan konstnärens exklusiva plats på den internationella konstscenen och de många människor som lever under påtvingade nomadiska tillstånd.

Lara Schnitger vill göra solidariska konstverk. Gridlock, som består av en mängd hopsydda vimplar med slogans, växte fram ur hennes engagemang mot president Bush. Det har sytts av en mexikansk kvinna som behöver pengar till sina barns universitetsutbildning. Jag kommer inte ifrån det lite koketta i att detta redovisas för betraktaren.

Mindre riskabla är de verk som har en stramare framtoning. Jag fastnar vid ett indiantält i pastellfärgade lappar som bär halksockor på sina ”fötter”. Det heter Mobile Mom och hänger ihop med några skinnkuddar – Pussy Pillows – som är instuckna under dukens kant. Den flyttbara mamman med sina fittkuddar är på något vis en klockren gestaltning av samtidens anakronistiska kvinnosyn. En flexibel, men samtidigt omslutande och tillgänglig kropp som med alla medel försöker hålla kontakt med jorden.

Konst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Camilla Hammarström