ÅSIKT

Från långkjol till VM-silver

GUNDER ANDERSSON läser en lysande bok om fotboll

1 av 2 | Foto: ANDREAS HILLERGREN
VM-finalen 2003.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Svensk damfotboll är en kort men framgångsrik historia, med VM-silvret 2003 som kulmen hittills. Men föret i portgången var trögt. När kvinnor på 60-talet på allvar började spela fotboll, med västgötska Öxabäck och Mölndalsbaserade Jitex som pionjärer, möttes de med löje, hån och aktivt motstånd. I åratal stod en kamarilla av mansgrisiga fotbollsledare och satte krokben.

Denna moderna framgångssaga berättar Jennifer Wegerup utifrån elva personporträtt, alltifrån Hedvig Hellén från Fjärdhundra, som spelade i långkjol på den tiden damfotboll bara var ett skämt, till dagens stjärnor som Hanna Ljungberg, Victoria Svensson och brasseimporten Marta. Den första generationens storheter Anette Börjesson och Pia Sundhage finns självklart med. Den senare har svenskt rekord i landskamper, 146 stycken (tre mer än Thomas Ravelli), och är den yngste landslagsspelaren någonsin, 15 år. Putte Kock, som brukar tillskrivas den äran, var 17.

Jennifer Wegerup skriver rappt, entusiasmerande och kunnigt, med journalistisk nu- och närvarokänsla i personporträtt och matchskildringar. Man kan inte annat än fyllas av beundran inför dessa fantastiska kvinnor som med sin envisa kärlek till bollen lyckades förflytta berg av motstånd. Exemplen på sportjournalistikens och insändarkaderns idiotier (och skräck!) inför kvinnor på marsch in i idrottslivet är många.

Massmediebevakningen av fotbollsdamerna hade länge sexistiska övertoner, både i text och bild. Ett klassiskt klavertramp var när Sunnanås tjejer efter en SM-seger fotograferades i duschen. Utifrån den aspekten kan man fråga sig om det var så förnuftigt av Josefine Öqvist att vika ut sig i en herrtidning.

Men här missar Wegerup en aspekt: det är inte alla idrottskvinnor som omskrivits i sexistiska termer. Bragdmedaljörerna Jane Cederquist, Toini Gustafsson, ”Billan” Westin och Pernilla Wiberg (för att ta några) slapp sådant. Det var när damerna tog sig för att börja invadera det manliga reservatet ”fotboll” som själva könet blev ett slagträ hos fördomsfulla skribenter.

Det har skrivits några böcker om svensk damfotboll tidigare. Jennifer Wegerups är den i särklass bästa.

Idrott

Gunder Andersson