ÅSIKT

BEPPE OCH TAJMINGEN

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Beppe Wolgers - bildkonstnär, poet, radio- och tv-man, barnboksförfattare, skådespelare och en hel del annat. Han blev 57 år. Bilden från mars 1969.
Foto: REPORTAGEBILD
Beppe Wolgers - bildkonstnär, poet, radio- och tv-man, barnboksförfattare, skådespelare och en hel del annat. Han blev 57 år. Bilden från mars 1969.

Det första som hörs är rösten. Beppe Wolgers röst som Baloo i Djungelboken. Den mänskliga med ett skratt på lut. ”En doft humor, ett uns oro och en näve stolthet”, skriver Svante Thuresson i foldern till cd:n Du, Beppe.

Beppes röst var min idealbild av ett folkhem under 60-talet. Det var hans texter mina föräldrar lärde mig att uppskatta. Det var solhatten som farsan kallade Beppehatt och envisades med att bära. Och det var sågbocken som lämnade vedboden för att kärringen var så ful. Det är två decennier före feministlistor och sedan länge förlåtet eftersom det håller en närmast provokativt hög nivå.

Allt sedan den första diktsamlingen i lätt naivistisk stil, Jag sjunger i skon (1953), gjorde sig Beppe Wolgers bemärkt genom en ovanligt balanserad musikalitet. Att kalla honom mångsysslare känns bara plikttroget. Han sysslade med bildkonst, poesi, radio, tv, barnböcker, skådespeleri, schlager med mera parallellt. Det ena gav det andra i en kokande livsverksfabrik.

Albumet har formen av ett collage, där det mesta borde vara utslitet vid det här laget. Men icke. Monica Zetterlunds Sakta vi går genom stan och Visan om mina vänner känns oroväckande fräscha. För att inte nämna Lars Ekborg i sketcherna Bunta ihop dem och Ridåöverhalningen. Och Svante Thuressons fullständigt lysande version av Jag har nära nog nästan allt. Thuresson är antagligen den artist som står närmast Wolgers ”häng” och ”tajming”.

I fallet Beppe är det helt uppenbart att hans känsla för tajming i själva verket är en lekhandling. Leken är hans kreativa startpunkt som han sedan lyckas behålla ända in i mål! Han leker med färger och rum, ljud och tystnader som gudarna leker med universum. Barn leker med allt de råkar få tag på. Så även Beppe, som klär sig i blommiga kalsonger, klappar bärfisar och faller som i trans till vardagens små händelser. Och plötsligt, som hos de flesta lekande människor, slår censurdjävulen till och vill att man ska känna sig som en snyltare.

I publikens hjärta var han en fullständigt ärlig svensk. En sådan man diggar och skrattar åt. Allt på cd:n är omistligt, förutom kanske Real Group (En gång i Stockholm) och Jan Malmsjös (Till vem till vad), som inte känns i närheten av Wolgers närhet.

Beppe, lugnet själv, avlider i sviterna av ett blödande magsår. Jag tror det var samhällets fel!

Musik/teater

Mikael Strömberg