ÅSIKT

...sedan lyser tingen mot mig

CAMILLA HAMMARSTRÖM ser Anders Widoff

1 av 2
"Förtröstan (S:t Christopher Relived)", 1999-03.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag glömmer inte min ilande lyckokänsla när jag en gång i början av nittiotalet såg en installation av Anders Widoff på Waldemarsudde. Längs golvet i ett av de pampiga rummen var sticklingar från museets krukväxter utplacerade. I olika burkar, glas och koppar stod de ömsint parkerade som individer framför en vaxduksrutig väggfond. Relationen mellan materialen var utmejslad med fingertoppskänsla, som hos en kolorist som behärskar färgens alla uttrycksmöjligheter - från knöligaste svart till rosagenomskinligt vitt.

Ett måleri gjort av föremål i stället för färg och duk, helt väsensskilt från åttiotalets klassicistiska bilder. Det var som att konstnären hade tagit ett kreativt kvantsprång varslande om en större öppenhet.

Anders Widoff har behållit den där oskyddade sensitiviteten genom åren. Utställningarna och uppdragen har blivit många, och nu är det dags för hans första stora retrospektiva på Liljevalchs konsthall.

Det handlar mycket om tyngd och lätthet - estetisk i materialval som sten och glas, tunn ritfilm, brons, trä och fjädrar, etiskt i teman om ansvar, tro, sorg, nåd, kärlek och glädje. Ett av huvudverken är Förtröstan

(S:t Christopher Relived), en spinkig grenskulptur gjord av ett gammalt droppställ, pärlor, trä och brons. Sankt Kristoffer som bar Kristusbarnet och därmed hela världens tyngd på sina axlar över floden, och vars vandringsstav efter bedriften slog ut i blom, bildar ett slags grundreferens i utställningen. De där ögonblickens mirakel som ger livet en värdighet efter alla påfrestningar, men att belöningen - själva blomstringen - inte ser ut precis som man föreställt sig den. Jag ställer in sikten på den där skulpturens anspråkslösa klumpar och plastpärlor och det är som om mitt synfält vidgas "

Frågan om hur förtröstan kan leva, trots fattigdom, orättvisor, massakrer och naturkatastrofer, spinner en röd tråd genom utställningen som också innehåller en svit verk som har sin ingivelse i tsunamikatastrofen. De länkas samman med tidigare skulpturer där ensamma små figurer sitter utsatta i bräckliga farkoster på ödsliga ytor.

I en zinkbalja upptäcker jag en liten gråsparv. Verket heter (att) bära sig och har gett titeln till hela utställningen. Spelet mellan tyngd och lätthet blir hisnande. Hur bär man något som väger så lite, som kanske till och med är på väg att tyngdlöst ge sig av i luften? Som att lyfta en påse maränger - ett ögonblicks obefintlig gravitation. En varats lätthet som är nästan svårare att uthärda än tyngden över Sankt Kristoffers axlar?

Anders Widoff ger en mycket att tänka på. Ändå är det inte så mycket de narrativa budskapen som fascinerar - valhänt utbasunerade som "Djävla ocean" i tsunamisviten - utan materialbehandlingen. Det metodiska komponerandet av färger och saker utgör ett slags lyhördhetens praktik som påverkar den egna blicken radikalt. När jag lämnar Lilje-

valchs lyser tingen mot mig vart jag än vänder mig.

Konst

Camilla Hammarström