Aftonbladet
Dagens namn: Amalia, Amelie
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Hur kunde de bli terrorister?

ÅSA LINDERBORG om en liga, ett döds- drama i Stockholm - och det ondas rötter

De som är unga i dag har inget särskilt förhållande till Tyskland. I alla fall inte som vi har som växte upp på 1970-talet. Våra föräldrar föddes under kriget, OS i München 1972 och fotbolls-VM 1976 blev våra första stora idrottsminnen, den tyska filmen var stor med namn som Fassbinder, Hertzog och von Trotta. Günter Wallraff blev ett eget verb, Willy Brandt sågs som en halvsvensk. Muren var en tydlig referens för alla. Sveriges intresse för Tyskland sedan generationer tillbaka gick tjugo år efter krigets slut in i en ny fas. Och så sa man alltid Tyskland. DDR eller Östtyskland var det andra, var Den andre.

Men framför allt handlade mycket om Röda Arméfraktionen (RAF) och den västtyska terrorismen. Kväll efter kväll, år efter år, tittade RAF:s "hårda kärna", Baader-Meinhof-ligan, på oss - Andreas Baader, Gudrun Ensslin, Ulrike Meinhof och Jan Carl Raspe - från de fyra fotografierna i nyhetssändningarna. På flykt, jagade, gripna, hungerstrejkande, döda.

Bilderna på flickan i Vietnam som sprang emot oss på den svart-vita tv-skärmen och bilderna på Baader-Meinhof formade kanske inte min generation, men etsade sig för alltid fast på näthinnan. Inte minst sedan en reporter med tysk-svensk brytning pratade till en rekonstruktion av en "Anna-Greta Leijon-låda". Terrorismen hade nått Sverige. Det är nu 30 år sedan.

Den 24 april 1975 gick sex medlemmar ur RAF:s "andra generation" in på den västtyska ambassaden i Stockholm och tog gisslan i syfte att få tyska regeringen att frisläppa 26 RAF-medlemmar. Man kallade sig "Kommando Holger Meins" efter en kamrat och martyr som hungerstrejkat sig till döds i protest mot de omänskliga förhållandena i fängelset. Tolv timmar senare var fyra människor döda och huset sprängt.

Alltihop följdes av Norbert Kröcher. På flykt i Sverige sedan flera år såg han på tv hur hans vänner, däribland hans hustru, hade misslyckats och nu skulle sändas till Västtyskland och långa fängelsestraff. För att kunna utlämna de terrorister som överlevde sprängningen och stormningen - en av dem svårt skadad - instiftade regeringen en ny terroristlagstiftning. Ansvarigt statsråd var Anna-Greta Leijon. I Kröchers huvud växte nu en idé fram om att kidnappa Leijon för att förhandla om frigivandet av RAF-medlemmar - "Operation Leo". Planeringen tog drygt två år (Sverige hann få en borgerlig regering under tiden) och den svenska polisen avslöjade allt innan Kröcher och hans vänner hann skrida till verket. Kröcher utvisades 1977 och dömdes till 11,5 års fängelse.

Detta skildras av Dan Hansén och Jens Nordqvist i Kommando Holger Meins. Dramat på Västtyska ambassaden och Operation Leo (Ordfront förlag). Det är den hittills mest detaljerade rekonstruktionen av händelseförloppet och författarna har även intervjuat Karl-Heinz Dellwo som avrättade två av gisslan i ambassaddramat. Det är i och för sig en läsvärd bok och värdefullt är att de underkänner alla spekulationer om att vänstern i Sverige skulle ha varit inblandad. Problemet är bara att själva terrordåden egentligen är ointressanta. Det vi behöver är en diskussion om terrorismens anatomi, vilket David Aronowitschs dokumentärfilm Stockholm -75, som nu släppts på dvd, i alla fall försöker sig på. Särskilt värdefullt vore dock om någon ville återutge Stefan Austs Baader-Meinhof. Sju år som förändrade Förbundsrepubliken (1990), gärna i en ny översättning.

Åren 1970-78 genomfördes det omkring 3 500 terrordåd i Europa. Mer än ett om dagen. Hur kan man förklara att västerländska, välutbildade medelklassungdomar tar till vapen mot den egna staten? Och vilka lärdomar ska man dra?

Det är ingen slump att den europeiska terrorismen, om man bortser från den på Nordirland, i huvudsak utspelades i (Väst)tyskland, Italien och Spanien - terrorismen var fascismens fördröjda antites. RAF menade att den tyska staten fortfarande var fascistisk eftersom den lät nazister och krigsförbrytare sitta kvar på sina gamla poster som om ingenting hade hänt. Dessutom var den allierad med USA som placerade ut kärnvapen i Europa och som bombade Vietnam. Det är ingen skillnad, sa de, mellan det judiska barnet i gettot som sprang med händerna över huvudet och de vietnamesiska barnen som flyr napalm. Genom våldsaktioner ville de samtidigt visa att staten var sårbar. Befrielserörelserna i tredje världen visade att våldet var en framkomlig väg - även i väst.

Men våldet som metod var ingalunda givet. RAF föddes ur den tyska fredsrörelsen vars fredliga manifestationer bemöttes av en poliskår som slog besinningslöst och rent av dödade demonstranter. Med Auschwitzgenerationen kan man inte argumentera, menade Gudrun Ensslin, den förstår bara våld. Günter Anders formulering blev övergripande maxim: "Den sanning som skriks ut är sannare än den sanning som inte når fram. Ett förtvivlat nidingsdåd är dygdigare än den dygd, som aldrig förtvivlar!" Auschwitzgenerationen skulle tvingas att bli rädd för sina egna barn.

RAF blev snart ett självändamål och sitt eget tema. Man smällde visserligen rörbomber mot CIA:s och USA:s förläggningar, polishögkvarter och angrep Springers mediekoncern, men verksamheten handlade mer om att få livet under jord att gå ihop och att få gripna medlemmar frigivna. De åkte på PLO:s

träningsläger i Jordanien och blev i stort sett utkastade därifrån; dandyn Baaders divalater imponerade inte särskilt på palestinierna. Jagade av staten som gjorde allt för att visa att den fortfarande hade våldsmonopol, och utan vänsterns stöd, blev deras kamp allt mer desperat.

1972 greps Baader-Meinhof-ligan. Stammheimfängelset i Stuttgart, som höll fångarna strängt isolerade i flera år, blev snart föremål för kritik från Amnesty International. Efter farsartade rättegångar, där de åtalade förvägrades att ange sina motiv eftersom rättegången skulle vara "opolitisk", dömdes de till tre gånger livstid för fyra mord och ett trettiotal mordförsök. Rättsväsendet slog till oförsonligt i jämförelse med hur de nazistiska krigsförbrytarna behandlades: de hade låtits ostraffade eller fått strafflindring på grund av "sjukdom", den så kallade kalla amnestin. Det var den som gjort att de gamla nazisterna fortsatt kunde utgöra samhällseliten. Domarna mot nazisterna och domarna mot RAF menade RAF bekräftade precis vad de hela tiden hade velat visa: staten är i grunden fascistisk.

Fängslade fick Baader-Meinhof-ligan sitt största inflytande. De blev martyrer och lockade nya generationer tyska terrorister att ta över. Klimax, ett par år efter Stockholmsdramat, var kidnappningen 1977 av arbetsgivarföreningens ordförande Hanns Martin Schleyer, kapitalist och ostraffad nazist. Som symbol för allt vad RAF bekämpade var han naturligtvis synnerligen väl vald, men samtidigt ingen folkkär figur som regeringen ville förhandla om.

När blir protest motstånd? Enligt Meinhof är protest när man säger vad som inte passar en - motstånd när man ser till att det som inte passar inte längre sker. Men när är "gränsen nådd" och, som Steve Sem-Sandberg frågar i Theres (1996), dokumentärromanen om Ulrike Meinhof som nu kommit i nytryck (Modernista), vem bestämmer var gränsen går? Redan den beskedliga fredsrörelsen i slutet på 1950-talet stämplades som "extremistisk".

Som en röd tråd i Tysklands historia löper borgerlighetens exceptionella rädsla för arbetarrörelsen. Det är bland annat därför högerextremismen i olika varianter har kunnat ta över. Resultatet har inte bara varit repression mot arbetarrörelsen utan även att liberalerna har desarmerats: preusseriet och junkerstaten, enandet 1871 med "blod och järn", förbudet mot det socialdemokratiska partiet, krossandet av revolutionen 1918, stävjandet av de demokratiska experimenten under Weimarrepubliken, fascismen, andra världskriget, förbudet mot det kommunistiska partiet. "Förbundsrepubliken har blivit till vad den är därför att den trots sitt vältaliga distanserande från fascismen ändå ["] aldrig givit antifascismen en chans", skriver Walter Boehlich om efterkrigstidens Västtyskland.

Den västerländska terrorismen uppstod i länder med ett fascistiskt förflutet, men hade också en klangbotten i en kraftig internationell vänstervåg. Innerst inne var det inte fredsdemonstranter, studenter eller en handfull terrorister som den borgerliga staten fruktade. Det var strejkerna och fabriksockupationerna som skakade maktapparaten - en folklig mobilisering som terroristerna lyckades spränga i tusen bitar.

Vad vänstern lärde sig av den västtyska vänsterterrorismen är naturligtvis att våldet där och då var en felaktig metod. Hela vänstern komprometterades och stora delar kriminaliserades - det räckte med att uttala sitt stöd för att hamna i fängelse. Offentliganställda var tvungna att erkänna sin trohet mot författningen, en lagstiftning om yrkesförbud som bara tillämpades mot "vänsterextremister" och aldrig mot "högerextremister". Och, som Aust konstaterar, vänstern avradikaliserades - man kastade marxismen och den djupgående systemkritiken överbord utan reflektion. För väns-tern åstadkom RAF inget annat än oerhörda skador.

Vad borgerligheten kan lära är att terrorism uppstår i ett läge när demonstranter bemöts av utkommenderad polis som skjuter skarpt. Den börjar gro när även liberalerna tränger ut vänstern ur det offentliga samtalet. Den tar form när facklig kamp och samhällskritik stämplas som "extremism".

Även om Baader-Meinhof-ligan hade en nog så förvrängd verklighetsuppfattning om arbetarklassens vilja att låta sig befrias med tusen kpistar, är terrorismen inte resultatet av några sjuka människors hjärnor. (En vanlig förklaring från tysk borgerlighet till att den välrenommerade journalisten och tvåbarnsmamman Ulrike Meinhof blev terrorist, var att hon hade ett blodbråck på hjärnan.) Den västerländska terrorismen är konsekvensen när rätten att föra debatt om vad samhället egentligen är och borde vara ifrågasätts.

Det förstod till och med Horst Herold, chefen för Bundeskriminalamt som tilldelades voluminösa resurser i jakten på RAF. Terrorismen, sa han, är "en återspegling av vissa situationer i västvärlden, att terrorismen på sätt och vis reflekterar de problem som objektivt existerar". Frågan vi därför måste ställa oss, menade Herold, är om terrorism ska lösas med polis eller politik. Den frågan är lika aktuell nu som då.

Åsa Linderborg
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet