ÅSIKT

Till hängivenhetens lov – med bävan

BARBRO WESTLING lyssnar till serena toner

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Tero Saarinen Company gästar Dansens hus med föreställningen "Borrowed Light".
Foto: LAURENT PHILIPPE
Tero Saarinen Company gästar Dansens hus med föreställningen "Borrowed Light".

Att söka Gud är inte bara en resa in i den stora varma tryggheten. Den totala hängivenheten kan också rymma något skrämmande. Gudsdyrkare som talar i tungor och faller i trans, försvinner in i sig själva, blir oåtkomliga. Även den som står bredvid kan bli rädd.

Tero Saarinen har i sin nya koreografi funnit inspiration i den konservativa Shakerrörelsen. Hundra år gamla Shakersånger har arrangerats av Joel Cohen och framförs med stor bravur och andlig trovärdighet av världsberömda amerikanska barockensemblen Boston Camerata. Tonerna stiger rena och höga när Tero Saarinen Company gästar Dansens hus men Mikki Kunttus asketiska rum är instängt av rök. Mörkt och tomt som i graven. Bara några ljusstrålar silar ned i det sakrala rummet och dansen har en koncentration och taktfasthet som påminner lika mycket om hårt arbete som om religiösa ritualer. Rytmen, stampningarna, klappandet poängterar hela tiden hur ohyggligt tung människokroppen är och hur den är bunden vid jorden.

Åtta dansare - lika många som 1774 följde sin ledare Ann Lee från förföljelserna i England till religionsfrihetens Amerika - och åtta sångare. Alla är på scenen under den timslånga föreställningen och rör sig i suggestiv växelsång och utsökt skiftande formationer. Med sina envist upprepade steg och rörelsernas drastiska uppförstoring blir dansen till en enda kollektiv gemenskap. Men det är ingen glad gemenskap precis. Dansarnas klampande och hasande får dem att framstå spöklikt monstruösa.

Till intrycket bidrar Erika Turunens uttrycksfulla svarta dräkter. Här lämnas glipor till naken hud, öppningar i klänningarnas ryggparti och männens skört, men kvinnor och män dansar åtskilda. Här väcks ingen levande puls, inga laddningar eller längtan efter beröring. Dräkterna liksom stelnar i sina veck, hakar upp och förändrar gestalterna.

Tero Saarinen har skapat en koreografi som egensinnigt speglar människans klassiska klyvnad. Det är sannerligen vackert till tusen då tonerna stiger mot höjden. Men det förblir yta. Kropparna däremot gräver sig ner och blir drabbande i sin dystra fysiska strävan!

Dans

Barbro Westling