ÅSIKT

Förr kunde fanorna se ut så här

1 av 2 | Foto: ALEXANDRA DAHLSTRÖM (Ur "Vår enighets fana)
Göteborgsstäderskornas fana, broderad av Ulla Johansson 1949.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I början av 1960-talet utlyste Lennart Hyland i sin Hörna en tävling mellan Sverige och Norge om vem som kunde mönstra flest röda fanor. Socialdemokraterna kom raskt på fötter och hämtade hela fanborgar som sedan räknades samman på torgen. Till och med kommunisterna rusade till sina partiexpeditioner och slet ner vad de hade. Norge vann.

Det var under folkhemsårens glansdagar. Hyland kunde få folk till vad som helst. I dag är det svårt till och med för en socialdemokratisk partiledare på första maj att få arbetarklassen att hugga tag i standaren, trots att kraven på "Frihet, jämlikhet, broderskap" borde mobilisera mer än på decennier.

Den som funderar över socialdemokratins utveckling kan kasta ett getöga på fanorna. Emblemen och budskapen i guld på det djupröda sidenet (en demonstration i sig att försöka erövra överklassens material), vittnar om vad arbetarrörelsen en gång var och sen blev.

Till en början var fackföreningsrörelsen liberal. Fanorna, som ofta skänktes av arbetsgivaren, var vita eller blåa, symbolerna manade till lojalitet med arbetet och arbetsgivaren. I slutet av 1800-talet blev fackföreningsrörelsen socialistisk och fanorna röda. De manifesterade klasskamp och internationell solidaritet. Fram till storstrejken 1909 gjordes hur många fanor som helst men nederlaget i strejken och första världskriget dämpade entusiasmen. Vid samma tid slutade för övrigt arbetarrörelsen skriva kampvisor.

Under 1930- och 40-talen, när socialdemokratin transformerades till en samhällsintegrerad och "ansvarstagande" rörelse, blev den plötsligt tvungen att vända sig till Riksheraldikerämbetet och be om tillstånd när den skulle göra nya fanor. Då, när socialdemokratin vädjade till samarbete och utmönstrade allt tal om klasskamp som samhällsomstörtande bolsjevism, skulle fanorna plötsligt underkastas ett militärt formspråk. Det politiska budskapet tonades ner. Fanorna tog upp den liberala traditionen; man betonade återigen yrkesgemenskapen hellre än klassgemenskapen. Tydligare än så kan nog inte det statsbärande partiets väg mot liberalismen illustreras.

På 1970-talet slutade socialdemokraterna nästan helt att göra fanor, vilket ger perspektiv på talet om "det röda 70-talet". På 1980- och 90-talen, i samband med hundraårsjubileerna, återupptog de sin fantillverkning, nu med helt nya motiv. Symbolerna som förr manifesterade kampen, klassen och kollektivet ersattes av - landskapsdjur och landskapsblommor.

Det är nog inte i första hand röda fanor med motiv på knölsvanar, uttrar och näckrosor som får folk att stanna hemma på första maj, men de äldre fanorna borde i alla fall vara aktuellare än på länge. Hundratusentals människor borde till exempel kunna sluta upp kring 1890-talets fanor som krävde "8 timmars arbete" - en gång ett krav på arbetstidsförkortning, i dag för allas rätt att överhuvudtaget ha ett jobb.

Under decennier var det förbjudet för socialdemokratiska demonstranter att göra egna plakat till första maj men för ett par år sedan blev det tillåtet igen. Mer eller mindre kreativa hemmagjorda skapelser har börjat höjas bland de plakat som sanktionerats från partihögkvarteret på Sveavägen, men det är fortfarande de centralt påbjudna som syns mest. Förra året tågade generade socialdemokrater under melodifestivalhälsningen "Welcome Estonia" och "Welcome Lattvia" - blå text målad på vit botten. Inte ens Hyland hade kunnat elda massorna till såna paroller.

Åsa Linderborg