ÅSIKT

De röda boxhandskarna

HILDA HELLWIG reser till en boxnings- turnering i Ungern - till sin fars minne

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

14 april 2005

Söndagen den 10 april ringer min mobil. Det är ett ungerskt nummer som visar sig på skärmen. Vill inte svara. Allt det negativa om Österrike-Ungern-attityden väller upp. Obehag. Olust. Farhågor. Jag svarar inte! - är min första tanke.

Men jag är ju en vuxen person och ringer upp numret en stund senare. Det är min ende helkusin Fényes Sandor, kusin ifrån min faders sida, som berättar påtagligt rörd, att i Várpalota i den lilla staden som jag tillbringat min barndom mellan 1 och 14 år ska en turnering äga rum till min fars ära. Staden pryds av affischer och banderoller med pappas namn.

Banderoller med pappas namn!

Som jag förstår det senare är det en boxningstävling!

Den ska äga rum den 16 april. Klockan tre på eftermiddagen startar den.

Det första jag tänker på är att när jag föddes så väntade far med en present - det var ett par röda boxhandskar...

Sedan tänker jag på mina utflykter med far i skogarna kring staden som på den tiden var Centraleuropas största militära övningsfält. Så det gällde att passa på att vandra när det inte sköts skarpt. Vintern med snö och den värmande brasan han tände, snödropparna på våren, hösten med svampar, sommaren på jakt efter ödlor och fjärilar.

Ibland följde hans pojkar med men oftast gjorde vi utflykterna ensamma. Bara pappa och jag. Tröttheten och pappas uppmuntrande ord till den slokande flickan med blytunga ben på hemvägen; sträck på dig som en... turist!

Resor med buss med boxarna till tävlingar som jag fick följa med på. Sjungande, nynnande på påhittade melodier med näsan tryckt mot bussfönstret mot natten.

Boxare som hoppar rep och - spottar...

Pappa i ringhörnan. Upphetsad, engagerad. Matcherna. Svettlukten. Näsblod. Ord som Ökölvivás. Nävfäktning. Det betydde att det ska vara en nobel konst att boxas. Inte slagsmål och slakt utan taktik och ståndaktighet. Ståndaktig. Den ståndaktige prinsen. Pappa.

Min lekplats fotbollsarenan. Där i ena hörnet vid sidan om gruset, som var en slinga kring gräsplanen för att kunna springa runt, klippte ingen ogräset. Där växte det några vackra brungula blommor. Vackra.

Träläktaren. Där vi satt och såg på fotboll. Sommarsol. Jag ensam i arenan ömsom springande runt planen, ömsom sparkandes i gruset... pappa kommer snart.

Pappa pedagogen: De blåa tabletterna.

Vad jag minns brukade far inte diskutera taktik hemma. Men mor var utmärkt med människor så det skulle inte förvåna mig om de funderade fler gånger än denna hur på bästa sätt få pojkarna att växa.

Far hade i alla fall en mycket begåvad pojke som var duktig i träningssalen men blev rädd när han skulle möta en riktig motståndare. De vanliga metoderna hjälpte inte och far kom hem med en underlig begäran.

Mor hade fått E-vitamin någonstans ifrån. Det enda märkliga med vitamintabletterna var att de var blåa i en uppseendeväckande klarblå nyans. Pappa undrande om mor skulle ge honom några. Ingen hade hört talas om placeboeffekten på den tiden. Men det var just det far hade uppfunnit av nöden.

Den räddhågade pojken fick höra att far i hemlighet skulle ge honom några tabletter som tog bort all hans rädsla - nä... far hade rätt; tabletterna gav pojken mod.

Hoppas att det har gått bra för honom i livet.

***

Ungernresan till fars minne - 19 april 2005: några rader innan minnesbilderna bleknar.

Fredagsmorgonen 15 april ringde väckarklockan tidigt. Jag skulle hinna med att packa. Omsorgsfullt sminkad med håret i ordning tar jag taxi till flygbussen. Smidig incheckning vid Malevs disk...

Handlar lite krämer... man sparar ju... och sedan flyger tiden snabbt, det är ju bara två och en halv timmes resa från nuet till barndomen.

Framme i Budapest väntar Sanyi, min kusin, med sin son lill-Sanyi. Min kusin är stilig, solbränd som vanligt. Svarta byxor, tunn ylletröja i svart, grå kavaj. Håret har tunnats ut till två små välklippta stråk längs huvudet.

Vi kör in till staden, lämnar den jurist- och handelsstuderande ynglingen vid ett grått höghus i kanten av innerstaden. Sol. Sexton grader. Sanyi pratar om det nya konserthuset med den fantastiska akustiken som nyligen byggts vid sidan om Nationalteatern. Vägen till Balatonsjön är kantad av hus med blommande fruktträd, guldregn och vinodlingar. Berättelserna handlar nu om farfar. Han dog i ryskt fångläger 1918, i Omsk, får jag veta. Han var husar.

Adelsbrevet från fjortonhundratalet, "hundhuden" är borta. "Vem har det nu?" undrar Sanyi.

Jag har för mig att uttrycket hundhud kommer från femtonhundratalet. Vlad Tepes brukade belöna sina män som utmärkte sig på slagfältet mot turkarna. I kampen mot den jihad som lade Budapest och hela mittendelen av landet under turkiskt styre i hela hundrafemtio år. Transsylvanien förblev fritt och Tepes skrev sina adelsbevis på vad som fanns till hands på slagfältet för tillfället, förtäljer sägnen. Men det är småsaker. Jag tiger. Gammalt är det och borta är det.

Man skjuter skarpt utanför vår våning. Mor lutar sig ut från vårt fönster på den tredje våningen. Jag är tre år - det är 1956. Jag sitter i korridoren på min potta. Ser mor i fönstret genom två öppna dörrar. Korridoren var den säkraste platsen. Tanks rullade utanför. Om de skulle skjuta på huset så...

Far skriker: "Maria! Det här är inte nån djävla teater! Kom in genast!" Min far eldade i kolkaminen. Han visade mig nåt som han sa var hundhuden, det skulle i elden samtidigt som Stalins samlade i röda skinnband, har jag för mig. Kanske minns jag fel. Men beväpnade grupper av olika slag patrullerade och dödade för allt och inget.

Jag sitter tyst i bilen länge.

Balatonalmádi.

Björnjägarhunden Örvi, Eva min kusins fru och hennes saftiga ankstek som välkomnar. Huset är smalt, vitt och har två våningar ovanför ett garage. Bägge våningarna har stor balkong med panoramavy över sjön.

Liten promenad ned till vattnet med bångstyrig hund. Hastig solnedgång. Samtal på balkong och Unicum kryddad med plötsligt utbrott av judehat.

Jag sover på övervåningen i rena fina sängkläder.

16 april

Várpalota. Solsken. Jag önskade komma tidigare för att hinna promenera i staden. Men får nöja mig med biltitt på stadens centrum.

Min gamla skola. Numera musikskola. Det trevåningshus jag bodde i som barn. Mitt rums fönster. Minnen. Borgen som dominerar staden blev museum.

Klockan 12. Lunch på värdshuset Ket Bagolyban med Lassu Tamás, tävlingens initiativtagare och borgmästaraspirant. Orkidébukett som välkomstblomma från den väldiga mannen med kolsvart kalufs och mustasch. Värdshusets suveräna mat. Enorma portioner. Tamás historia som börjar med att han undervisade i samma skola och i samma ämne som far. Kyparsomrarna. Den egna rörelsen efter tre år i en annans firma. Egen företagare med pondus och självsäkerhet.

Sportintresse och styrelseuppdrag.

Borgmästardrömmar. Vi skiljs. Han försvinner med ilfart i sin bil för att byta om. Ceremonin får vänta säger han i mobilen.

Vi startar i vår bil. Den äppelgröna sporthallen.

De gamla boxarna.

Sitter redan i första raden mittemot rinken.

"Du red på mina axlar." "Du satt i mitt knä." De sju dvärgarna"

"Jag minns den första dagen jag tränade med din far." Exakt datum. Hatten på svaj. Tårar som de inte behöver dölja.

Boxarna som radar upp sig i rinken. Öppningsceremoni. Publiken.

Papps son. "Unge" Laszlo Papp som hedrar tävlingen med sin närvaro. Två tal. Tävlarna i rinken. De gamla boxarna intar rinken. Jag bads att komma upp. Klarar att svinga mig inöver med lätthet. Bara det gör mig glad. De gamla kämparna sträcker upp sig. Jag får pokalen till min fars minne.

Mitt tal om mod eller vad man lär sig av att växa upp runt en boxningsrink.

Matchen. De torra boxarstruparna som kräver öl.

Några av dem kommer och går och återkommer på allt rundare fötter. I pausen tar jag en titt på var de håller hus. Öl och sprit serveras. Tamás bjuder. Det är gratis och veteranerna passar på.

Möter därute ett namn från grundskolans första klass.

Han ler väldigt. Ser ung och välmående ut. Slaktare. Han har alltid velat bli slaktare berättar han och försöker bjuda på något starkt medan matchen sakta kommer till de tyngsta pojkarna. Jag vill gärna se matchen så jag lämnar Forgács Lacit.

Två av de gamla därinne deltar med högljudda råd och uppmuntran och fungerar som kommentatorer till mig. Jag kommer ihåg från förr. Har roligt - riktigt roligt. Den tredje med den käcka hatten på sned försöker hålla mig i handen och viskar historier om pappa i mitt högre öra.

Den sista medaljen är utdelad. De gamla skyndar iväg men lovar att återsamlas nästa år. Bara för att se mig igen säger den väldige, vänlige, tandlösa kämpen. Han med den torra strupen.

Avsked till Lassu Tamás och den nuvarande boxningstränaren som har ljusbruna ögon. Som bärnsten. Är på väg ut från salen.

Den unge boxaren från affischen med pappas namn på är den stora stjärnan i staden. Landskampsvinnare och guldmedaljör. Hans motståndare blev sjuk, så han har inte fått boxas. Ändå kommer hans mor fram till mig och tackar mig för att jag hedrade tävlingen. Tackar innerligt. Håller min hand. Sanyi tittar på mig på avstånd.

17 april

Salföld. Utflykt med Eva och Sanyi. A magyar bika. Den gråa ungerska tjuren. En bygata som mestadels består av hus med vasstak. Den uppstoppade storken som står på en skorsten. De vita halsfjädrarna vajar i vinden. Den var en mager en. Men lever. Böjer halsen sedan stilla igen.

Lunch på toppen av en kulle med utsikt över Balatonsjön.

Mera judehat på kvällen. Familjekärlek och främlingshat. Skratt och kvinnoförakt. Bitter besvikelse över att livet inte gav mer. Det småborgerliga Österrike-Ungern lever.

Efterskrift

Den 18:e är hemresans dag, filmerna in på snabbframkallning och ska tittas på under bilturen till flygfältet. Eva öppnar paketet i baksätet. "Hur är bilderna?" undrar hennes otålige make vid ratten.

"Hon är inte med..." kvider Eva förtvivlad.

Jag får paketet i handen. "Visst är jag med! Jag är den lilla svarta fläcken strax bakom den stora svarta som räcker pappas pokal till mig. Det ser du väl?!" En sak är säker.

Den ceremonin var förevigad av rörda händer.

Symptomatiskt! tänker jag. Alla minnen jag kommer hem med är suddiga. Med några knivskarpa detaljer. Så skarpa att det gör ont.

Hilda Hellwig