ÅSIKT

Galloway stekte hökarna i olja

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Galloway.
Foto: AP
Galloway.

Till och med den ärkekonservativa Murdoch-tidningen The New York Post kunde inte dölja sin beundran i en sjuspaltig rubrik: "Brit fries senators in oil". För visst var det en spektakulär händelse: en frifräsande brittisk parlamentsledamot stekte några av Washingtons hökar i olja mitt i deras egen helgedom. Eller sopade golvet med dem, om man nu vill ha ett mer svenskt uttryck.

Där satt i högsätet den hjälplöse senator Norm Coleman - mannen som vill avsätta Kofi Annan - ordförande för senatens speciella undersökningkommitté kring FN:s "olja för mat-program" i Irak. Det är samme man som under den senaste presidentvalskampanjen uttalade de berömda orden: "God bless America is a prayer, and I believe that Bush is God"s answer to that prayer."

Mitt emot satt den svarande, George Galloway, mannen som uteslutits ur Labour-partiet för sitt motstånd mot Irakkriget, den kontroversiella politikern som tog sig tillbaka till underhuset för egen kraft och med ett mer folkligt mandat än de flesta av sina kolleger. Nu var han anklagad (och i förväg dömd) för att ha tagit emot pengar av Saddam Hussein.

Det blev också en uppvisning i två skilda kulturer. På den ena sidan en företrädare för en månghundraårig brittisk parlamentarisk tradition där det är debattförmåga och kunskap om den vidare omvärlden som gäller. På den andra sidan en senator som förkroppsligade de senaste decenniernas politiska förfall i Washington, där tillhörighet till ekonomiska eller ideologiska nätverk alltmer blivit den starkaste befordringsgrunden.

Och självklart var det Galloway som vann. Han förvandlade sig själv från svarande till åklagare. Han visade på tomheten i de dokument som lagts fram. Den mäktiga amerikanska senaten försökte i praktiken döma en utländsk parlamentsledamot med en bevisföring som möjligen skulle gå hem i en bananrepublik. Som Mark Stell konstaterat i brittiska Independent hängde Washingtons hökar inte ens upp sig på det faktum att Galloways namn fanns infört med ett annat maskinskrivet typsnitt på de så kallade bevisen.

Den undermåliga anklagelseakten gav givetvis en politisk slugger som Galloway en möjlighet att skjuta på sittande fågel. När Coleman påstod att hans brittiska vittne mött Saddam Hussein många gånger kunde Galloway ripostera med konstaterandet att han bara träffat den irakiska diktatorn vid två tillfallen - lika ofta som Donald Rumsfeld men utan Rumsfelds avsikter att sälja vapen och underrättelsematerial till Irak.

Galloway är förvisso inte Guds bästa barn men mycket skall efter detta vara honom förlåtet. Han pekade bland annat på hyckleriet i senatens intresse for FN-programmet (ett sätt att underminera Kofi Annan) medan man sitter med händerna i kors inför en annan jätteskandal: att olja för miljarder dollar förts ut ur Irak under 14 månader av amerikansk ockupation och att ingen i USA:s kongress frågar efter hur företag som Halliburton egentligen redovisar sina krigsinkomster.

Galloways golvande av sina amerikanska åklagare var inte bara en seger för honom själv utan också en seger för alla som fortfarande vill följa den västerländska rättsprincip som säger att ingen skall dömas ohörd och utan rimliga bevis.

Själv råkade jag se denna historiska diskussion på ett hotellrum i Paris och på något sätt var det som om Zolas ande svävade genom rummet: J"accuse! Fast kanske vore det mer passande, eftersom det nu handlade om den amerikanska senaten, att erinra sig de bevingade ord som riktades mot senator Joseph McCarthy 1954 och som kom att markera slutet på hans beryktade processer: "Have you no sense of decency, sir? At long last, have you left no sense of decency?". I dag skulle de med viss rätt kunna riktas till McCarthys sentida kollega Norm Coleman.

Torsten Kälvemark