ÅSIKT

Inte så kul vara död nuförtiden

DOKTOR GORMANDER rapporterar från ett besök i Hades

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Doktor Gormander färdas uppför floden Styx, på väg mot Hades.
Foto: INGA SUNDELL
Doktor Gormander färdas uppför floden Styx, på väg mot Hades.

Tänkte att jag skulle få träffa min döda mamma. Eller åtminstone få se en skymt av henne.

Det är anledningen till att vi sitter i en liten motorbåt som puttrar upp längs floden Styx. Den mynnar ut i en liten by på Greklands västkust, Amoudia, och det var här alltså som den dystre Charon rodde de döda över till Hades.

Jag har aldrig gillat Charon. Han påminner för mycket om en chef för Migrationsverket och ror bara över dem som betalar för sig.

Jag spanar längs kajen. Styx är revival. Styx är stort, större än Imperiet. Kanske kan man få syn på Hillary Clinton som dagligen umgås med andar eller Cherie Blair som lär smörja in Tony med ormolja och som har ett magiskt örhänge, försett med en matris av kvartskristaller för att avvärja onda krafter.

Turisterna brukar stå på kö vid Styx, men säsongen har inte börjat än så det är bara vi i båten. Och gubben som kör.

Det är många döda nu, säger jag.

Han nickar och ler. Efter en halvtimme pekar han upp mot floden. Man har byggt en motorväg där och vi kommer inte längre. Det är tvärstopp också för de döda. De kommer inte in i dödsriket.

En enorm kö av döda samlas på stranden. Det är som på vårdcentralen ungefär.

Kan man boka tid? undrar jag. Gubben nickar ivrigt igen och jag börjar ana att han inte kan engelska.

Vi hoppar av båten och kör några kilometer in i landet till Nekromanteion, resterna av ett tempel med ett virrvarr av gångar och en underjordisk hall där de döda brukade visa sig. Det var hit Odysseus kom och det var hans diktare, Homeros, som gjorde platsen berömd.

På den tiden störtade Styx ner i floden Acheron och just där låg en grotta, porten in till underjorden där de döda levde i mörker. Men en gång om året släpptes de ut på de elyseiska fälten för att i fyrtio dagar mingla lite och snacka skit.

Bättre att vara död i dag, säger jag. Kommer man bara till paradiset kan man mingla hela tiden.

Men om man inte kommer in? säger min reskamrat. På den tiden kunde man muta Charon. Vem ska man muta i dag?

Odysseus besökte oraklet för att fråga den blinde siaren Teiresias om vägen hem till Ithaka, men hela historien är

konstig för Ithaka ligger ju bara några stenkast bort. Antingen var han en urusel seglare eller så var han, som Lawrence Durrell hävdar, lite virrig och hade svårt att orientera sig i tid och rum.

En museitjänsteman som heter Sagannaki eller nåt visar oss runt.

Kan man få träffa mamma? undrar jag. Hon dog för tolv år sen. Jag vet att Styx blivit avstängd vid motorvägen, men hon kanske lyckades slinka igenom ändå.

Herr Sagannaki verkar vänligt misstrogen. Det kommer massor av folk hit för att träffa sina bortgångna. Men det krävs förberedelser. Först måste man tvättas och renas i mörka rum och sedan proppa i sig en hel massa psykedeliska örter.

Man måste vara ordentligt på röken för att få träffa mamma? undrar jag. Odysseus var hög som ett flygplan när han äntligen vacklade in i de dödas hall.

Jag skulle kanske inte uttrycka det riktigt så, säger herr Sagannaki.

En smal trappa leder ner i underjorden till de dödas hall. Hoho, ropar jag. Hej mamma, det är jag, Gormander.

Inget svar. Det är kolsvart där nere. Plötsligt skimrar det till som om en beslöjad stråle av ljus drar fram över golvet.

Jag tyckte jag såg en skymt av henne, säger jag.

Kan man få träffa sin döda hund också? frågar mitt sällskap som ständigt har sörjt sin lilla vita terrier.

Herr Sagannaki tittar på klockan. Vi stänger nu, säger han. Jag kan visa er vägen ut.

Doktor Gormander