Medelklassen och hatet

  Medelklassens sista strid lyder den rafflande rubriken när Per Wirtén och Lars Mikael Raattamaa i senaste numret av Arena drar gemensam lans för detta bespottade folkskikt. De menar att hatet mot medelklassen växer ur en dubbel rörelse bort från radhusexistensen, såsom vi hittills känt den. En mindre grupp berikar sig och bildar en ny arrogant borgerlighet. En större grupp förlorar, på grund av en alltmer nyliberal politik, gradvis den goda trygghet som socialdemokratin gav från 1950-talet och framåt. Den första gruppen riktar nu sitt förakt mot den sistnämnda, som en välnärd hyena trakasserar en skadskjuten elefant.

  Det är en intressant och rimlig turnering, att det nygamla medelklasshatet inte alls emanerar underifrån, utan är en härskarteknik ovanifrån. ”I ett radikalt samtal om klass måste kritiken i första hand handla om kapitalackumulationen”, säger författarna vidare och det är viktigt: vi måste se vart pengarna tar vägen, och vart de inte tar vägen. Formuleringen hade varit ännu mer upplyftande om Wirtén och Raattamaa fullt ut förmått slita blicken från de kulturella tecknen – men Stockholms innerstads trollkraft tycks som vanligt för stark. Den nya borgerligheten lokaliseras till Nytorget och Stureplan, där respektive befolkning tydligen ägnar sig åt spastiska retorikövningar för att övertyga sig själva om hur olika de är varann. Upprörande.

Till slut formar sig texten till ett upprop till alla förunderligt egenskapslösa Förortssvensson som röstade på och möjligen kände igen sig i Täby-Reinfeldt. Kom tillbaka till socialdemokratin! Vi lovar att aldrig mer kalla er arbetarklass!