ÅSIKT

Fallet K

Dagens Gormander

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mitt bland midsommarblomstren kommer en en spökröst ur en knastrande radio.

Jag vill bara ha tillbaks mitt liv, säger rösten. Den låter som en spröd kvist som går av.

Nere på ängen förbereds majstången. Spelmännen är på väg och sillen på ingång med gräslök och immade flaskor. Jag ska just stänga av radion.

Bara mitt liv, hörs det från apparaten.

Herregud, ytterligare en som vill ha tillbaks sitt liv. Vem vill inte det?

Men radion fortsätter envist att surra som en tandläkarborr. Det handlar om fallet K. Han flydde från irakiska Kurdistan och kom till Sverige för drygt tre år sen. På väg till Sverige stannade lastbilen med flyktingar nånstans. K visste inte var de befann sig (tydligen var det Italien) och några poliser krävde att han skulle sätta sitt namn på ett papper.

Jag visste inte vad det var för papper, säger han. Det fanns ingen tolk.

Väl i Sverige etablerade han sig i den lilla byn Fegen utanför Falkenberg och blev en mönsterinvandrare. Han lärde sig svenska, fick bostad, fast jobb på en verkstad och flickvän.

Två år senare blev han utslängd ur det paradis han skapat. Man dumpade honom i Italien. Där får han inte jobba. Han blev helt utelämnad, drar sig fram som uteliggare och måste ibland sova på soptippar och i portgångar.

Hjälp mig, viskar han på den raspiga ledningen.

Vems fel är det? Vem härskar över liv och död?

Gästerna har bänkat sig runt sillbordet. Kom nu, Gormander, ropar de.

Det är krig, svarar jag. Salamanderkrig. Som i den märkliga berättelsen av Karel Capek där ödlorna tar makten.

Vad snackar du om, säger mina vänner.

Ödlorna.

Men det är inga ödlor som har tagit makten. Det är bara Migrationsverket. Radion har kallat in biträdande verksamhetschefen, Torbjörn Modén, för att reda ut fallet K. Han är ingen ödla. Hans röst är i motsats till K:s förtvivlade viskningar fylld av värme och tillförsikt.

Jag förstår det som K kan uppleva, säger han välvilligt och utreder saker och ting. Italien var första asylland. K skrev på ett papper där. Enligt reglerna blev det Italien som ska pröva K:s fall.

Men, säger reportern.

Det är viktigt att asylrätten värnas, avbryter Modén.

Det tog två år. Kan man inte se till K:s liv? undrar en av

K:s vänner.

Vi har det här regelverket, säger Modén och låter än mer övertygande. Det kan förstås upplevas som stelbent när det gäller enskilda personer.

Vad skulle det annars gälla, tänker jag. Dessutom lätt att bli stelbent när man sover på en soptipp. Men varför sa Migrationsverket till K att han skulle få det bra i Italien?

Det är viktigt för oss, svarar Modén, att ha en öppen och tydlig dialog med de asylsökande.

Så nu har ni släppt fallet K?

Han är Italiens ansvar, säger Modén.

Nånstans under detta samtal hör jag en vibrerande ton, en dissonans. Jag tänker att det är bödelns sång.

En godmodig, trivsam bödel sjunger sitt eviga försvar. Att nån måste göra jobbet. Att visst är det obehagligt. Men det är vi som bär martyrskapet, inte du. Det är vi som lyfter skulden från era axlar, befriar er och låter er fortsätta att leka och hysa förtröstan.

Men vi är också vanliga människor. Tro inte annat. Vi har Volvo, vovve och villa. Många av oss älskar att odla rosor efter dagens obehagliga arbete just som som lägervakter i alla tider har gjort.

Vi är inte cyniker. Vi är realister. Till våra barn kan vi säga att vi bara lydde order. Vi kan inte känna med varje enskilt fall. Då skulle vi gå under. Stalin har sagt att om man dödar en människa är det mord. Men dödar man två så är det statistik.

Kom nu Gormander, ropar mina vänner. Det är midsommar.

Skit i den, säger jag och försöker välta omkull majstången. Varför stängde jag inte av radion?

Doktor Gormander (kultur@aftonbladet.se)