ÅSIKT

Till Lillprinsen - kärleksfullt och sotigt

CARL JOHAN DE GEER minns en barndom - och utlovar en försoningsgåva

1 av 3 | Foto: Teckningar: CARL JOHAN DE GEER
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Min mor, minns du henne? Troligen inte. Det var hon, den förfallna friherrinnan från Östermalmsgatan, som förde oss samman de där dystra lördagseftermiddagarna i början av 50-talet. Vad vi skämdes för henne, mina syskon och jag. För oss var hon en riktig rugguggla i sin solkiga hovdräkt. Men hon hade en förmåga att spela upp rollen som dam av värld.

Vi barn kunde till exempel, hemma hos oss, undervisas i vett och etikett så här: champagne är den enda dryck man kan dricka genomgående under en måltid. Alltså både till förrätten, fisken, köttet och desserten. I stället för att, som vanligt, dricka champagne till den inledande lilla toasten med rysk kaviar, sedan ett glas torrt vitt till fisken, ett glas rött eller två till köttet, lite portvin till osten och ett glas Chateau D"Yqieme eller Tokajer till desserten så kunde man, menade mamma, fortsätta med champagne rakt igenom hela måltiden. Hon tyckte att det var en fantastisk kunskap som skulle hjälpa oss syskon genom livet. Dock såg jag och mina syskon aldrig till någon champagne under dessa år med mamma, på 50-talets Östermalm.

Mamma låg till sängs hela dagarna under större delen av sitt liv. Som barn förstod jag inte vad depression bestod av. Men i sitt inre var hon en adelsdam, en överklasskvinna.

När hon var i trettioårsåldern, när vi barn var barn och inte förbittrade åldringar som vi är nu efter mammas död - då kunde hon ibland leva upp, om hon var bjuden på någon fest. Åh. Nu ska mamma gå på bal. Hon pudrade sig, hon målade sig, vi barn häpnade över förvandlingen. Magnifik står mamma i tamburen i en aura av siden och rosor. "Har min taxi kommit ännu - har ni tryckt upp hissen?"

Mina syskon och jag får ingen middag en sådan kväll, vi knaprar på de hemska resterna i köket. Någon av oss kanske kan hitta en skolkamrat att gå hem till. Där, i dessa avundsvärda andra kök, bakades bullar och gjordes pannkakor. Det var rena matfabrikerna, rena och fräscha. I vårt hem gjordes ingenting.

Mitt i den där röran hemma så fanns det kontakter på regeringsnivå. Om pappa var försenad med skilsmässounderhållet ringde mamma till utrikesministern. Denne var ju chef för utrikesdepartementet där pappa jobbade. Avvisande sekreterare sopade mamma lätt undan. På ett skrämmande sätt kom hon alltid fram.

I oredan hemma var det svårt att urskilja möblerna. Allt var täckt av gamla tidningar. Mamma prenumererade på Svenska Dagbladet och slängde aldrig bort ett enda exemplar. Hon skulle läsa dem senare. Några bokhyllor stack upp ur bråten. Överst på en hylla stod ett fotografiskt porträtt av mamma som hovdam.

Inte bara regeringskretsarna utan också hovet tillhörde hennes revir. Hon ringde ibland till det kungliga slottet för att utdela goda råd. Till exempel om hur gammalt silver skulle skötas. Vi barn brukade fösas ihop med kungabarnen.

Helt förstenade satt vi finklädda småttingar i en barockt inredd slottssal och stirrade på varandra. Mina syskon vande sig aldrig men jag hamnade allt oftare i samspråk med den (liksom jag själv) stammande och blyge gosse som var du och som kallades lillprinsen. Du hade en samling små uppdragbara Schuco-bilar med riktiga växellådor och differentialer. Vi brukade gömma oss bakom en soffa och plocka isär dem.

Vi kom ifrån varandra sedan, som hopfösta barndomsvänner gör. Men nu vill jag gärna publicera ett öppet brev med några reflektioner. Jag räknar inte med att det ska leda till att vi ses igen.

Alltså: Käre vän från förr!

Jag är lite äldre än du och minns hur det var när jag skulle fylla 60. En otrevlig känsla kom smygande. Ångest! En lindrande tanke var denna: på 50-talet, hur uppfattades en 60-årig man av oss som var unga? Som väldigt gammal. En sådan man hade svart kostym, stödde sig på en käpp, rökte cigarr, drack punsch, flåsade, hade ena foten i graven och den andra på ett bananskal.

Men det är andra tider nu. Vi män går på gymnastik, äter nyttig mat, klär oss sportigt, röker inte, är av en ny sort. Vi moderna 60-åriga män kan vuxenstudera och starta nya karriärer.

Och nu närmar vi oss kärnan. Alienationen. Jag har iakttagit dig. Och jag har förstått att du inte är lycklig. Dina arbetsuppgifter - att inviga, att hålla tal, att föra artiga samtal - intresserar dig inte. Du tänker på annat, du är inte riktigt närvarande.

Minns du den där gången när konstnären John E. Franzén skulle ta fotografier av dig och din familj, för att få material till familjeporträttet som nu hänger på Gripsholms slott? Jag var som du minns med för att vara en förmedlande länk mellan konsten och hovet. Och för att hjälpa John med fotolamporna. Vi plockade fram barnens leksaker, John E. var på ett strålande humör - men du själv kände dej misslynt. Du kände att det här inte var du, att salongen inte var ditt rätta element.

Du var, i ditt sinne, i garaget intill Hovstallet. Minns du hur sotiga vi blev när vi lyfte på motorhuvarna, hur imponerade vi var av den 16-cylindriga motorn på din mammas Packard från 1939? Den där bilen som jag fick köpa billigt när jag blev 18, du ska få höra vad som hände med den sen.

Du vet Valhallavägen, den där långa backen ner mot Roslagstull (det var vänstertrafik på den tiden, du hade själv inte körkort ännu)" jag körde Sibyllas Packard i långsam värdig fart när plötsligt något började brinna innanför höger framhjul. Tjock svart rök trängde in i bilen. Ett skrikande ljud hördes, kanske ett skuret lager. Jag lyckades svänga in på parkeringen nedanför Körsbärsvägen och där blev bilen stående.

Vad jag svor över att ni inte rundsmorde era bilar innan ni sålde dem. Jag ville inte berätta det för dej då, ville inte göra dej generad. Senare bosatte sig en hemlös person i bilen. Han kunde ju inte veta att det var Sibyllas Packard, det enda han märkte var att den var stor. Han bodde där i flera månader, tills polisen fraktade bort bilen, som blivit ett urinluktande vrak. Packard! Ett stolt namn. Man kan säga att den bilen gjorde en klassresa. Just en sådan som jag själv har gjort, och som du kanske ska göra.

Nåväl. Tillbaka till den där fotograferingen. Du bröt konvenansens bud, du lät ditt inre träda fram. Du viskade ett förslag till John E. (en man som förstår sig på motorfordon): "John, kan vi inte ta en bild på mej i den öppna Porschen, just när jag släpper upp kopplingen så att däcken river upp grus, jag kan sitta och vinka vid ratten, som de gamla kungarna när de var till häst".

John tände på båda cylindrarna (han är ju Harley Davidson-frälst) och ville genast flytta ut kameran. Men - om blickar kunnat döda! Silvia blev rasande, hon kan ju prestera de där undertryckta viskningarna som skär genom rummen. Idén, så strålande den var, fick överges och aldrig mera nämnas.

Du hade aldrig velat lämna garaget. Det var inget fel på ditt intellekt - så länge man inte tvingade dig göra saker mot din vilja. Du ville vara till lags. Men din kropp och din röst förrådde dig. Du kunde skriva, när du var ensam. Men inför kritiska blickar halkade fingrarna.

Bara i garaget infann sej harmonin, när du fick lyfta på huven till prins Bertils Bugatti. Du kunde sitta på en stol och bara njuta av Ettore Bugattis minimalistiska kombination av hållfasthetslära och skulpturalt geni. Detta kunde du förstå. Här ville du vara. Så småningom fick du körkort, du fick eget bankkonto, du kunde köpa ... en Porsche, en Ferarri - föremål som ägde något stort. Det fulländade mänskliga skapandets ande.

Och de blev svartsjuka, dina lärare, dina hovmarskalkar, dina systrar. Du skulle bort från de smutsiga fingrarnas tempel, bort från momentnycklarnas magi. Du skulle tala. Och du blev stum.

Vi tappade kontakten efter den där fotograferingen. Men du är inte glömd. Du diskuteras intensivt på adelsmötena i Riddarhuset. Vi vill avlägsna det agg som funnits mellan våra olika hus i Gamla Stan ända sedan kungamordet. Den kungen behöver du inte känna ansvar för, han var ju från den gamla släkten. Men adeln hatade honom efter det där burdusa besöket 1789. Anckarströms vapensköld har vi hängt undan. Men det dåliga samvetet sitter kvar i murarna.

Och nu offentliggörs här idén om den försoningsgåva som kan förändra ditt liv: vi inom Riddarhuset har beslutat oss för en donation och en rekommendation.

Donationen är en bronsstaty föreställande dig själv i en Porsche av den mest formfulländade modellen, du vet, en Speedster 1957. En sådan som James Dean hade innan han köpte en ren tävlingsbil och körde ihjäl sej. Speedstern lämpar sig, genom sin släta form, att gjutas i brons. Bilen kan stegra sig som en eldig häst, från bakhjulen ska två evigt erupterande kaskader av grus spruta, vid ratten sitter du, stolt, manlig, icke-alienerad, vinkande med vänster hand, en både inåtvänd och utåtriktad vinkning, en sådan vinkning som Marcello Mastroanni var mästare på. Denna skulptur kommer att gjuta olja över konstdebattens vågor och se ut att ha stått på sin plats i alla tider.

Vilken plats? Södermalmstorg förstås, det är ett torg i stort behov av ett centrum. Dessutom ligger det nedanför mitt fönster; jag vill av sentimentala själ behålla någon kontakten med dig i någon form. Jag bifogar en skiss.

Vi skjuter upp renoveringen av Riddarhuset för att få råd till gjutningen. Möjligen säljer vi ut några av de utdöda ätternas vapensköldar.

Och rekommendationen? Abdikera! Du kan leva i harmoni i garaget. Din familj kan sköta jobbet tills socialdemokraternas partiprogram ska genomföras. Republikanerna har 80 procent av riksdagen, så tidpunkten närmar sej i vilket fall som helst. Blir det inte härligt att kunna rösta, att ha yttrandefrihet, att kunna övergå till katolicismen eller den rena ateistiska läran utan att bryta mot konstitutionen?

Varma hälsningar från din vän

PS. Tack för att du ordnade en inbjudan till P 1800-klubbens årsmöte. Synd bara att du själv fick förhinder i sista stund. Jag fick ett intressant samtal med Pelle Pettersson, bildens designer. Jag kan skicka dig en rapport. DS.

Carl Johan de Geer