ÅSIKT

Strindberg manglas sönder

GUNDER ANDERSSON ser en fröken Julie som mest liknar en nippertippa i en tv-såpa

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hanna Kulle som Kristin.
Foto: Lars Sundestrand
Hanna Kulle som Kristin.

När Västanåteatern tagit sig an episka projekt som Torgny Lindgrens Ljuset har regissören Leif Stinnerboms sceniska blandform funkat utmärkt. I år sätter han upp naturalismens "magnum opus" Fröken Julie. Resultatet är minst sagt blandat.

I en vacker scenbild med en stiliserad björkskog flankerad av två borgtorn à la riddarroman har han manglat ut denna enaktare till tre timmar, inklusive paus, och man frågar sig varför. Något nytt utvinner han inte ur dramat, med alla dessa nyckelharpor och folkdansare och sagoaktiga figurer som ska gestalta eftertankens kranka ångest. Dramats kärna tenderar att koreograferas bort, periodvis är första halvan lika upphetsande som ett årsmöte i Folkdansens vänner.

Därtill kommer att skådespelarna aldrig tycks få grepp om sina karaktärer. Kanske har Stinnerbom lagt ner mer energi på de dansande hjärnspökena än på personinstruktion, inte vet jag. Men My Bodell, som kan bättre, känns här alltför tunn i rollen som Julie, hon blir mera av en nippertippa utstigen ur någon tv-såpa än en neurotisk adelsdam med bördsstoltheten intakt. Rolf Lydahls Jean uppvisar just inget av rollfigurens rätt obehagliga dubbelhet, inställsamheten och erövrarlustan, dessa svängningar spelas bort i vardagsrealistiska utgjutelser på emotionernas mittfält.

Men framför allt undrar jag över Leif Stinnerboms regivision. I Strindbergs drama är den förträngda, outtalade sexuella lusten ett drivande element. Den finns i replikernas undertext och de agerandes åtbörder. Detta skapar en spänning inför fortsättningen, ändå kommer själva akten närmast som en chock för båda inblandade. I Västanås berättarlada har Jean "halva inne" (som det heter på värmländska) redan under den begynnande logdansen, sedan smeks det, hånglas och pussas och själva samlaget, dramats definitiva brytpunkt, blir mer följdriktigt än överraskande.

Bäst på scenen är i särklass Hanna Kulle i rollen som Kristin, som i hennes tolkning får både djup och karaktär. Man kan leka med tanken vad hon skulle ha gjort av rollen som Julie.

Scen: Västanå teater, Sunne

Teater

Gunder Andersson