ÅSIKT

Ingen är utan skuld

Jenny Tunedal om spännande semesterläsning – och några lysande deckare mitt i vår verklighet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Holmes, Maigret, Marlowe, Marple och Beck. Morse, Dalgliesh, Wexford, Friberg och Blomkvist. Vi har läst om dem i böcker och sett dem på teve, om och om igen. Ingen av dem hade blivit legendarisk om de bara löst ett enda mysterium, eller fångat en enda mördare. Fiktiva detektiver blir populära, famösa, intressanta, genom att återkomma många gånger – så blir de mästerdetektiver, så blir de gestalter man bryr sig om, så rusar vi till bokhandeln.

Om och om igen.

Deckarförfattare ägnar bok efter bok, år efter år, åt att skriva om en och samma gestalt. Detektiven blir i lika hög grad som författarnamnet ett varumärke – en garant för att läsaren får det hon vill ha. ”En Harry Bosch-deckare” står det på framsidan av Michael Connellys senaste bok, och jag vet att jag kommer att få följa en medelålders LA-snut och vietnamveteran med skräck för tunnlar och smak för bilfärder i jakten på en eller annan mördare. Jag kan också utgå ifrån att det kommer att vara en relativt bra deckare med mycket action och ganska lite snack. Skuggspel, den nionde boken i Bosch-serien som översatts, fungerar just så och är högst läsvärd. Inte minst gillar jag skildringen av paranoida och rätt korkade FBI-agenter som anar terrorister bakom varje vajande palm.

Bosch är med sin mycket kaliforniska kombination av hård gatusmarthet och naiv sentimentalitet fortfarande en underhållande gestalt, även om jag vid det här laget tröttnat på att Connelly måste låta honom stå i närheten av en eller annan tunnel och tänka på ”det vandrande ljuset” och Vietnam i varje bok. Skuggspel visar både på för- och nackdelarna med deckarförfattarnas trohet mot sina huvudpersoner.

Medan Connelly har format Harry Bosch till en sömlös språklig enhet, vars idiom är både igenkännbart och trovärdigt, verkar han samtidigt ha fått en alltmer hjärtnupen relation till sin hjälte. Connelly unnar uppenbarligen Bosch ett lyckligt slut, kanske som tack för lång och trogen tjänst i inbringandet av miljontals dollar och läsare, och epilogen i Skuggspel är mer än lovligt sockervadderad. (Samma sak gäller Åke Edwardson – jag hade gärna sett att Erik Winter fått sväva mellan liv och död mellan den sjunde och den åttonde boken om honom.)

I vår har jag inte bara återsett Harry Bosch och Erik Winter, utan också Maria Kallio, Johan Kristian Homan, Diane Fry, Irene Huss, John Handford, Erast Fandorin, Yngvar Stubø, Precious Ramotswe, Maria Wern och många andra. Vid det här laget känner jag de flesta av dem väl.

I många fall alldeles för väl. Jag kommer alltid att läsa deckare för att jag vill följa sträckan mellan ett fall och en lösning, inte för att jag vill ta del av olika polisiära individers familjeliv eller brist på det samma.

Detektivernas liv är mycket längre än deras brottsutredningar, och många samtida deckarförfattare låter sina huvudpersoner minnas och vara påverkade av saker som hänt i tidigare böcker. Kanske är det ett sätt att göra de fiktiva gestalterna mer psykologiskt trovärdiga (mer människolika), kanske är det ett sätt att skapa länkar genom författarskapen, en sorts längre tid som pågår i och mellan böckerna.

Finska Leena Lehtolainen skriver om kommissarie Maria Kallio: i Falska förespeglingar, den fjärde boken i serien som översatts till svenska, lever Kallio med rädslan för en knarkkung som hon satte fast i en tidigare bok, med sorgen efter en kollega som tog livet av sig i en tidigare bok, med skuldkänslor över en förälskelse i en man hon träffat i en tidigare bok, och med tvivel om huruvida dottern Iida, som föddes i en tidigare bok, borde få ett syskon. Samtidigt arbetar hon med att lösa ett beställningsmord på en homosexuell man, vars mördare i sin tur hittas död på en soptipp. Mordgåtan blir, trots en mängd förvecklingar, inte lika spännande som de Lehtolainen tidigare skapat, men Falska förespeglingar är ändå högst läsvärd, för människorna och miljöerna, för att Lehtolainen känns så säker i gestaltningen både av Maria Kallio och den finska förorten runt henne.

Kallio har en svensk syster i kommissarie Irene Huss, Helen Turstens hjältinna sedan ett antal år. Precis som Kallio är Huss en mycket involverad och ibland rätt handfallen mamma (även om det här handlar om tonårsbarn istället för småbarn) och precis som Lehtolainen gestaltar Tursten sin detektiv med en värme och en känsla för detaljer som är omöjlig att värja sig mot.

Irene Huss bor liksom Åke Edwardsons Erik Winter i Göteborg, men aldrig mötas de två.

Förmodligen skulle jazz- och maltwhiskey-eleganten Winter och den skrynkliga, livliga, pizzakäkande Huss ändå inte ha så mycket att säga till varandra. Eldsdansen, den sjätte boken om Huss, är jämfört med Rum nummer tio, en pratigare, snabbare roman. Mindre språkligt förtätad, men i gengäld också mindre monoton.

Eldsdansen handlar, som namnet antyder, om anlagda bränder, precis som Anna Janssons Svart fjäril. Jansson drar dock på betydligt mer än Tursten, och i hennes bok står bränderna och morden som spön i backen i trakten av Örebro, tills det faktiskt blir lite för mycket och allt känns lite ljummet, kanske för att brotten får alltför lite utrymme, och relationsdramatiken alltför mycket.

John Handford och Khalid Ali tillhör de nya detektivbekantskaper jag verkligen ser fram emot att få följa i fler böcker. De höga förväntningar som Lesley Hortons debut En härva av skuld skapade infriar hon i högsta grad med sin andra bok Ett sista andetag. Horton skildrar två poliser som, liksom de flesta människor, är präglade av lagar som inte bara handlar om juridik utan också om kön, etnicitet, religion, och lojaliteter. Hon placerar dem i Bradford, en relativt liten, på ytan välmående, engelsk stad som avtäcks som en av alla hyckleriets hemvister i världen.

Liksom En härva av skuld handlar Ett sista andetag om hierarkier, om starka och svaga, och om blundandets konsekvenser för de svagare.

Minotaur, som ger ut Horton i Sverige, har de senaste åren gett oss en mängd intressanta, om än ganska traditionella engelskspråkiga deckarförfattare i översättning. En av höjdpunkterna i deras vårutgivning är Olen Steinhauers Bekännelsen, som utspelar sig i ett fiktivt östeuropeiskt land under ett stentungt femtiotal. För Steinhauer är det en hel miljö, snarare än en enskild person, som är huvudsaken. I hans nya bok figurerar den unge detektiv som stod i centrum i debuten bara i berättelsens utkant. Bekännelsen är en osedvanligt ambitiös deckare, både till konstruktion och intrig, och Steinhauer hanterar sin högt spända båge mycket elegant. Det historiska står inte, som så ofta annars, i vägen för kriminalgåtan, utan förhöjer tvärtom spänningen.

Österut och dåförtiden utspelar sig också Boris Akunins böcker om Fandorin, rysk polis i kejsartidens Moskva. Särskilda uppdrag innehåller Två fall för Fandorin, två befriande korta och snygga berättelser med hög dråplighetsfaktor mitt i spänningen. Akunin skriver både roligare och mer precist än de flesta, och samtliga Fandorin-deckare driver lätt med deckargenren samtidigt som de är bländande exempel på bra kriminallitteratur.

Många svenska författare känner sig kallade att (liksom Sjöwall och Wahlöö) blanda samhällskritik med vardagsrealism och familjepsykologi, men få är utvalda. Till vårens utvalda hör definitivt författarduon Roslund och Hellström, som i Box 21 skriver en både spännande och gripande roman om handel med unga kvinnor. Genom att ömsom undanhålla läsaren information och ömsom vräka upp obehagliga bilder och sammanhang till textens yta skapar de en berättelse som är svår att värja sig emot. Här finns högljudd dramatik och långa partier av stillsam, hjärtskärande eftertanke. Och här, liksom i verkligheten, är ingen helt utan skuld. Medelålders polismän, stapelvara i svenska deckare, blir sällan utsatta, indragna och intressanta, i den grad som sker här.

I några få av vårens deckare får läsaren komma nära karaktärer som inte lär dyka upp igen, varken förr eller senare – förrövare. Irländska Julie Parsons Timglaset och Ruth Rendells Rottweilern är båda delvis skrivna ur mördarens perspektiv. Detta skulle kunna vara skönt, omväxlande, intressant, men eftersom både Parsons och Rendell gör sina mördare till ytterst schablonartade psykopattyper, blir effekten mest att man känner sig snuvad på whodunnit-effekten. Om du vill in i en förövares huvud i sommar – läs hellre Brott och Straff .

Arne Dahl har sagt att han ska skriva tio romaner om A-gruppen, och nu ger han ut sin åttonde på lika många år. Det går som på räls, med andra ord. Trots det har Mörkertal inga drag av fabriksvara, utan tillhör tvärtom vårens finaste. Dahl använder sin polisgrupp väl – han låter olika karaktärer träda fram i olika böcker, och gör det mesta av de olika typer de får representera, nästan helt utan att driva med dem, och även om de hela elva poliserna alla får tillfälle att bre ut sig om sina olika kärleksliv, känner man hela tiden att brottsutredningen är det centrala.

Mörkertal är en riktigt otäck deckare om vår tids mest fördömda brott, pedofili, och om människans drift att bestraffa, tränga undan och hata – både sig själv och andra.

De tre deckare som berört mig mest, och som i mina ögon är de allra bästa, i vårens utgivning, handlar alla om mäns sexuella övergrepp mot individer som är svagare än de själva. (Valerie Solanas, som på senare tid verkar ha blivit helt missförstådd, har faktiskt rätt när hon i sitt S.C.U.M-manifest påpekar att det är män och inte kvinnor som knullar både barn och lik).

Att jag tycker så mycket om Box 21, Mörkertal och Förbjuden mark beror dock varken på att jag tycker att alla män är djur, eller på att jag känner någon pervers feministisk triumf när jag läser om hur män utnyttjar minderåriga. Tvärtom blir jag sorgsen. Men det här är tre välskrivna, oerhört spännande kriminalromaner. Lesley Horton, Roslund och Hallström och Arne Dahl skriver något så sällsynt som deckare man inte bara lämnar när de tar slut. Genom att våga dra in sina respektive detektiver (de där gestalterna som tar så mycket plats, och som man som läsare följer så tätt) i frågor om skuld, skam och ansvar lyckas de fästa dessa frågor även i läsaren.

Förbjuden mark, Box 21 och Mörkertal är alla lämpade för sträckläsning. Men när man sträckläst hela den ljusa natten, eller hela dagen i solen, sitter man där med någonting kvar. Något som inte riktigt släpper. En obehaglig känsla av att dessa deckare handlar om saker som pågår i verkligheten. Av att verkligheten pågår. Och av att man faktiskt är med i den.

Jenny Tunedal