USA som fasciststat

I Philip Roths författarskap finns ett mörkrets hjärta vars enda och väldiga slag genljuder stumt dånande tvärs igenom alla de muskulöst magnifika påklädnings- och förvandlingsnumren: i verkligheten är den mänskliga identiteten en fiktion, en pågående berättelse, för det är inte bara vårt mänskliga värde som står på spel utan själva existensen av en verklighet.

Det senaste halvtannat decenniet har Roth kommit att förskjuta tyngdpunkten från maniskt vitsande självbetraktelse, med Portnoys besvär, odiskutabelt en av efterkrigstidens absolut roligaste romaner, som paradexempel, för att i stället ge plats åt en mer renodlad politisk tematik.

I Amerikansk Pastoral stod 60-talets dramatiska politiska förändringar av den amerikanska drömmen i centrum, medan Roth i Gift med en kommunist gjorde upp med McCarthyismen, för att med Skamfläcken demaskera dess komplementära motsats, det politiskt korrekta.

I den förra till svenska översatta romanen, Operation Shylock (2003) lät Roth en bedragare ta över hans identitet och i hans namn förkunna diasporismen, en slags inverterad sionism.

Kraftmätningen mellan Roth och "Roth" ställer hans, den assimilerade, vänsterintellektuelle amerikanske judens, relation till Israel på sin spets och även om kluvenheten består är uppgörelsen med skuldbeläggandet av all kritik mot Israel som antisemitisk, lika uppriktig som frätande frän.

Balansgången mellan faktisk och fiktiv har alltid varit Roths konstnärliga hemmaplan och i Konspirationen mot Amerika vrider han upp volymen till kontrafaktisk historisk epik.

Idén till denna berättelse om sin egen familj i ett fascistiskt USA uppstod när Roth fick veta att folkhjälten och den av Göring dekorerade Hitlerbeundraren Charles Lindbergh var ytterst nära att bli det republikanska partiets presidentkandidat inför valet 1940, med målet att hålla USA utanför kriget.

Grundtanken är att det lika lite i Roosevelts Amerika som i Weimarrepublikens Tyskland fanns för många fascister, utan för få demokrater.

Lindbergh vinner en jordskredsseger och grannar och skolkamrater förvandlas till glödande patrioter som i familjen Roth inte längre ser unika individer, utan främmande element i vars dolska kollektiva natur lojaliteten mot den egna rasen och religionen gör dem till ett hot, en tickande bomb, som gör att de accepterar inte bara den mest enfaldiga vulgärpropaganda utan också inskränkningar i de egna medborgerliga rättigheterna.

Parallellerna med vår tids Patriot Act-USA är tydliga, men inte övertydliga: det är verkligen då och där, inte nu och här.

Roths val att berätta sin historia ur den sjuårige Philips perspektiv och låta allt utspelas på familjens intima scen fungerar mycket länge alldeles utmärkt, för som personporträttör är Roth en litteraturens Woody Allen, men i romanens sista tredjedel börjar bygget svaja under trycket från de inbyggda förutsättningarna. Till slut ser sig Roth tvungen att sätta den fascinerande parallella historien inom parentes. Marionetten Lindbergh försvinner ur historien likt en hakkorsprydd Amelia Earhart och Roosevelt återtar makten i ganska god tid före Tredje rikets kapitulation. Kvar efter läsningen finns oförglömliga scener, som den när familjen Roth kastas ut från ett hotell i Washington, eller den när den italienske hårdingen Cucuzzu vill ge pappa Herman en revolver så att han kan skydda sin familj. Översättningen har också smärre skönhetsfläckar. Anglicismer som "journalism" är inte så värst besvärande, men här finns också annat, som att Gus Lesnevich utnämns till New Jerseys mästare i lätt tungvikt, medan han i själva verket var världsmästare från New Jersey.

Det mest bekymmersamma är att den efterkonstruktion med vilken Roth eliminerar Lindbergh - och därmed romanens premiss - också den blir en konspiration som är mer långsökt än tankeväckande.

Detta underminerar tyvärr Roths både sympatiska och angelägna avsikt med att baxa tillbaka historiens tåg på den faktiska rälsen: det Amerika vi lever i nu, säger Roth gång på gång, är urspårat men än är det inte för sent att slita makten ur händerna på de flaggviftande kuppmakarna som ger oss en syndabock att slita i stycken medan de själva gluffar i sig vad generationer byggt upp.

Med Philip Roth bakom ratten blir färden genom den amerikanska mardrömmen förstås både hisnande och detaljskarp, det är bara det att jag skulle önskat att berättelsen hade fått följa sin egen inre logik hela vägen till vår tid.