ÅSIKT

Gör som jag!

Ulrika Stahre läser nygammal barnkunskap

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Jag erkänner. Jag är en usel morsa ibland. Jag är inte alls så där milt leende och präktig och förstående ständigt och jämt." Mot slutet i Katerina Janouchs Barnliv (Piratförlaget) kommer det där som alla personliga barnhandböcker alltid har som en motpol för att alls kunna fungera: bekännelsen. Hundratals sidor av goda råd och tips måste balanseras av en formulering av mammarollens omöjlighet. Eftersom Mamma fortfarande ska vara perfekt (och skyldig) måste den egna mammaidentiteten dekonstrueras, formuleras om, möta sin dåliga sida. Alla läsare (och Janouch vänder sig av någon märklig anledning till just mammor) ska förstå att det är en komplicerad person, mamman.

Kanske är förklaringen till genrens ständiga uthängande av olika tillkortakommanden att böckerna bygger på egna erfarenheter. Att ha fött många barn tycks också vara basen för att kunna skriva de riktigt feta barnmanualerna. Vi har sedan 1983 kunnat stödja oss på Anna Wahlgren och hennes niobarnserfarenhet (Barnboken, Bonnier Carlsen) och nu utkommer alltså fembarnsmamman Katerina Janouch med Barnliv. Likheterna är bedövande: redan omslagen, med mammorna och deras glada barn, berättar om, nej lovar, ett liv, ett riktigt liv. En framtid.

En bok om hur barn utvecklas, om hur det är att vara förälder och hur man kan eller bör gå till väga, följer av nödvändighet ett visst mönster. Från befruktning, förlossning och spädbarnsår vidare till storheter som skola och pubertet. Någonstans i sena tonåren avvecklas det hela. Då har halva boken ägnats graviditeten och barnets första år. Så långt är Wahlgren och Janouch mycket lika. Sedan skiljer de sig åt både till form och innehåll.

Där Wahlgren hade system, med scheman för sovstunder och mat, metoder för den hela nattens sömn, för delaktigheten i det hon kallar "flocken", med idéer om utveckling, skriver sig Janouch in i en djup mittfåra där allt går. Eller åtminstone verkar gå. I själva verket har även Janouch en tydlig agenda där hon föredrar långamning, att barnen görs delaktiga (vilket ju är Wahlgrens stora särmärke, anmärkningsvärt att hon inte förekommer i texten, inte ens som lästips). Man ska på ett paradoxalt sätt både dra ner på andra aktiviteter, typ karriär och vänner, och ändå gärna lyckas bosätta sig i hus.

Formen är en blandning av dagboksliknande anteckningar från framför allt dotterns första år, läsarfrågor och andra berättelser, faktarutor och en löpande text med råd och dåd. Utbrutna citat på tidningsmanér skvallrar om en ängslan för läsmotstånd.

Skillnaden mellan Barnliv och Barnaboken är tidstypisk, också. I Barnliv handlar väldigt mycket om att läsaren ska känna igen sig. Därav alla berättelser om hur det kan vara (sådana finns också i Wahlgrens bok, men inte alls samma kvantiteter). Det är som om själva berättelsen är en frälsare. Så fungerar också de profylaxkurser som ges till blivande föräldrar. Man lär sig andas på olika sätt men framför allt lär man sig formulera olika saker - sin rädsla, sin drömförlossning - i en anda av affirmation, självövertalning. Egna och andras berättelser fungerar, likt dokusåpan, både avskräckande och lockande. Man fås att längta till andras liv - eller att förskräckt backa tillbaka till sitt eget.

Janouchs berättelse och bok gör inte halt vid barnets och föräldrarnas utveckling utan skriver sig i större och större ringar ut mot personligt upplevda teman som missbruk i familjen, boende, skilsmässa. Större delen av livscykeln ryms alltså inom pärmarna - endast den unga singeltiden respektive åldrandet utgår - vilket kanske är tidstypiskt: om berättelsen och identifikationen är det viktiga så kan väl den som börjat berätta bara fortsätta, eller hur?

Anna Wahlgren är knappast i egentlig mening tidstypisk men åtminstone ur ett långt perspektiv möjlig att placera in i en tid då subjektiviteten var en annan. Wahlgren berättar om både sig själv och de teorier hon har. Visst är idén om "flocken" som människobarnet uppfattar sig som tillhörig just en teori men den håller boken igenom. Systembyggets tid är som bekant förbi, man kan gott se Wahlgren som en modernist, en marxist light när hon betonar arbetets centrala plats.

Janouchs position som värderelativistisk postmodernist är dock inte helt självklar. Men typiskt för tiden är att Barnliv innehåller både brasklappar om könsroller - "Jag anser inte att pojkar ska tvingas leka med dockor och att flickor aldrig ska få leka med Barbie eftersom de måste uppfostras till att köra lastbil i sandlådan" - och om queerfamiljen. Den samkönade familjen ägnas ett kortare kapitel men när Janouch skulle kunna diskutera både könsroller och queerfamiljer landar hon hos mamma, pappa, barn. Det är den konstellation hon kan bäst och eftersom hon skriver utifrån sina erfarenheter kommer hon i sina analyser aldrig särskilt långt utanför sig själv. Utom när hon hänvisar till "aktuell forskning" (oklart vilken) som styrker långamning och idéer om att det är mammor som hindrar pappor från att vara hemma med barnen.

Barnliv fungerar till sist ändå utmärkt som en handbok att ha hemma och slå i - mycket kan man läsa i liknande böcker men det är en fördel att finna både sjukdomar, samtal om sex eller vad en ettåring kan tänkas gilla för leksaker i samma bok - medan Barnaboken är en mer motsträvig diskussionspartner: en tankefödande bok, nödvändig att förhålla sig till. Kanske är Barnliv kulmen på den flod av böcker om liv med barn som utkommit under senare år - men marknaden mättas knappast mitt under en baby-boom. Läshungern lär bestå, men vad läsaren får av både Wahlgren och Janouch är en försåtlig uppläxning: känn inte skuld, du gör inte fel - men gör helst som jag.

Ulrika Stahre