ÅSIKT

Tyngden & lättheten

Claes Wahlin om Cullbergbaletten i full flykt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Allt ska i dag vara en berättelse. De korta referat som står att läsa i programbladet till Cullbergbalettens nya program talar, förvisso försiktigt, om protester, ensamhet och lekfullhet. Givetvis går det också att hitta förbindelser mellan den smått desperata ungerska folkmusiken och de likaledes desperata kontaktförsöken i Johan Ingers Empty House, kvällens första verk. Dansarna som vänder ryggen till varandra och publiken går att översätta till den ensamhet som aldrig upphävs, däremot kan den besvaras och bli till en för alla minsta gemensamma nämnare.

Men främst är det kroppar som vill gå sin egen väg,

emellanåt med en kvicksilverlik smidighet som hos Jermaine Spivey. Mötena blir skeva men dynamiska i Ingers berättelse om ett tillstånd. För det är ju snarast koreograferade känslor som uppstår hos Inger, också i det avslutande verket, Negro con Flores, som är kvällens enda urpremiär. Här flimrar en teveskärm med sovande ansikten medan dansarna har att flimra i ett ljus som vägrar underordna sig. Men motståndet bemöts med lek, lampan och en synnerligen ivrig blombukett kan förvandlas från fiende till vän och så bemästras mörkret.

Ingers båda verk stannar så att säga vid individen, medan Mats Eks Aluminium, som hade urpremiär i Madrid i våras, bäddar in dansen i ett större sammanhang. Här finns en stram kraftfullhet, likt lättmetallen som lånat sitt namn åt verket förenas det smidiga med det starka.

John Adams suggestiva, minimalistiska Shaker Loops är som gjuten för de återhållna utbrytningsförsök som inleds med att Johanna Lindh vräker en stapel aluminiumtallrikar i golvet. Strax kan bord och lampor i samma metall bete sig som vore de organiska partners i det karakteristiska flöde som håller uppmärksamheten.

Tätheten och känslan av att dansen stammar ur något fundamentalt, där också de humoristiska inslagen spelar roll, lyfter Aluminium snäppet över de båda andra verken. Men som alltid utgör dansen, oberoende dess berättelse, och dansarna den stora behållningen, dessa cullbergska fartfyllda skulpturer, som tar tyngdlagen på största allvar, och det den drar med sig med intagande lätthet.

Claes Wahlin