ÅSIKT

Konsten att äga

ULRIKA STAHRE om "original" på Ikea och i Tensta

1 av 2 | Foto: STEFAN MATTSSON
Vincent van Goghs "Caféterrass om natten" i Ikeatappning.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Man kan följa penseldragen. Men sakna doften av olja. Ikea saluför Tavla Hallaryd, en serie snyggt gjorda målerikopior i pressad plast med färgtryck. Mitt ex av Vincent van Goghs Caféterrass om natten, målad i Arles 1888 (originalet finns på Krüller-Möller museum i Otterloo i Nederländerna) är alltså mycket likt sitt original, dock en storlek mindre, och motivet är vida spritt sedan länge i affischform. Så vad gör egentligen Ikea när de fejkar målningens struktur? De gör förstås det här:

"Tavla Hallaryd. Produktbeskrivning:

Baksida: 100 % bomull

Innerram: Massiv lind, Massiv paulownia

Basmaterial: Slagtålig styrenplast

Ram: Massiv furu, Bets

50 x 40 cm, Product of Canada/Assembled in Mexico" (originalets storlek 80,7 x 65,3 cm)

Men de utvidgar också kopiornas fält. Väldesignat har länge kunnat shoppas för billig penning i lätt modifierad form. Nu blir även Konsten tillgänglig i kopierad form och den representeras av sin allra tydligaste symbol, nämligen oljemålningen. Både av kända och okända konstnärer, alltid föreställande motiv - vilket röjer en uppfattning om vad riktig konst är som är ganska mycket mindre samtida än den formgivning som är till salu. Eller så är det snarare så att vi kan köpa ännu en inredningsdetalj. Den höjer sig (genom sitt reliefavtryck av en imaginär pensel, genom sin ram) över den så tillfälliga affischen och har samtidigt ett tillräckligt vulgärt ironiskt uttryck för att gå hem lite varstans.

Dessa kopior, som just känns så äkta är vagt besläktade med så gott som avsomnade idéer om en konst till folket. Konstfrämjandet, grundat 1947, startade sin verksamhet med litografiproduktion: folket skulle bildas, läras, njuta av god konst och kunde införskaffa denna i tryckt form till överkomligt pris. Men när konsten transformerades från något vackert man kan hänga på väggen hemma till något som kan ta i princip vilken form som helst så förändrades naturligtvis också Konstfrämjandet. Dess roll har blivit förmedlare av projektstöd, mest till utställningar och pedagogiska insatser. Nog så värdefullt men inte lika synligt och konkret som förr.

Konst som kan ägas är fortfarande för dyr för vanliga människor och i många fall är själva objektet också svårägt. När konsten får sin mening i mötet med en betraktare kan den - om den är en vanlig bild - lika gärna tryckas som affisch. Det man kan äga är i så fall jämlikt och åtminstone utanför en pengaekonomi, nämligen i princip den egna upplevelsen, den egna analysen.

Hur mycket det egna är värt kan man fundera på i samband med ett nyligen rea-liserat projekt på Tensta konsthall, Målarbok/Coloring Book. Poeterna Ida Börjel och Lars Mikael Raatamaa har tolkat konstnärerna Edvard Munch och Tracey Emin. Konstnärer som har myten om det stora Skapandet gemensamt, som båda använt sig själva och sina liv som allmänmänskliga symboler.

Designkollektivet Reala har till det skapat enkla bilder för framtida färgläggning av den aktiverade betraktaren. Tuschpennorna rullar omkring på vernissagedagen. Biblioteksgröna lampor antyder allvar och koncentration, en dj i ett hörn att vi är på fest. Själva målarboken är roligare som idé än som produkt men visst kan man kastas tillbaka till en tid i livet då färgläggning (innanför linjen) var det roligaste/hemskaste man visste. Det skapande barnets reservutgång till en stilig produkt. Att bläddra i Målarbok och söka korrespondenser - till Munch, till Emin - är inte helt lätt och om man inte sitter med en färgpenna i handen flyter projektet lätt ut i några medryckande texter och monotona, till målarboksgenren lite barnsligt anpassade bilder.

Om man däremot tar plats i projektet och bidrar till det med aldrig så liten insats, vad händer då? Inte mycket faktiskt, mer än att insikten kraschar mot skallen: kommentarerna och kopiorna har vandrat runt, hittat en snabbväg och blivit original - handkolorerade hette det förr - på ett sätt som svär mot tanken på det unika. Så projektet vandrar från konstnärshjälten Munch till något som är motsatsen, nämligen en konst helt tömd på myt. En antites förstås till Ikeas oljor i pressad plast. Det gemensamma är dock: en tomhet.

Ulrika Stahre