ÅSIKT

Välkryddad text

MARIO GRUT ser något snudd på snillrikt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Meg Westergren i "Kvartetten".
Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Meg Westergren i "Kvartetten".

nnVerdis Rigolettokvartett är ett säkert nummer på var lista för popklassisk musik. Så undra på att tidigare sångarna Ron och William samt Cissy och Jean vill öva in den för en konsert till Verdis ära på sitt pensionärshem.

Frågan är om de kan sjunga. Alla är gamla (även om nån fått käpp att stödja grämelsen på). Men hur är det med rösterna? Och med förmågan att bära upp dem? Och att samarbeta?

nnKring såna frågor har Harwood rört ihop en välkryddad text som inte kräver djupare eftertanke. Men heller inte är svår att hålla sig vaken till.

Under kvällens hundrafemtio minuter bjuds mycket av vad en modern teaterlibertin kan begära.

En nostalgiskt operapyntad salongsdekor (Hedwall) minnande om chokladkartonger från anno dazumal. Ett språk (Malmsten) i ton med Harwoods lättviktiga engelska. Väldoserat tempo (Hansson) i bollandet av prat mellan ilskne Ron (Lind) och självförälskade Jean (Westergren) i käbbel med en jovialisk William (Thunberg) och en vimsig Cissy (Hegnell).

Även ramen kring lättsinnet är lustigt arkaisk. Vem väntar sig i dag dramaslut med livs levande skådespelare som på scen kompismimar en klassisk skivversion av Verdikvartetten?

nnBisarrt. Snudd på snillrikt. Men sjunga kan de gamla inte. Fast kanske hitta sina scenpositioner? Ja. För att spela ut sin åldrade proffsighet i oblyg elegans?

Visst!

Speltid: 2 tim 30 min

Teater

Mario Grut