ÅSIKT

Beirut, poesin och politiken

MAGNUS WILLIAM-OLSSON söker dikten i staden och nuet

1 av 10 | Foto: AP
Attentatsbomben som dödade förre premiärministern Rafik Hariri efterlämnade en krater mitt i stan.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"259 dagar. Och ännu ingen sanning." Denna höst ropar man i Libanon på sanningen och fruktar den nästan lika högt. Pierre Abi-Saab, journalist på tidningen al-Hayat och chefredaktör för kulturtidskriften Al-Zawaya liknar situationen vid att sitta på en krutdurk och bara kunna hoppas på att få sitta kvar utan att det smäller. Hans perspektiv ger uttryck för en desillusion man ofta möter i Beirut. Ingenting har i grunden förändrats sedan inbördeskriget, menar han. Den enda möjliga vägen för Libanon, den öppna, toleranta, multikonfessionella staten existerar bara i en liten intellektuell elits hopplösa drömmar.

Någon dag innan jag träffar Pierre Abi-Saab har tidningarna rapporterat om den nya FN-resolutionen som vill tvinga syrierna att samarbeta med Mehlis mordkommission. Pierre Abi-Saab ler snett och säger: "Vet du vad. Jag avskyr Assads syriska regim. Vilken civiliserad människa gör inte det? Och ändå är det enda man kan hoppas på att den förblir. För vilka är alternativen? Om Assad faller finns bara Muslimska brödraskapet eller amerikanerna. Se på Irak. Libanon kan inte stå utanför. Så jag hoppas bara "", han skrynklar ihop hela ansiktet kring ett svårt ironiskt leende

"" på Bashar al-Assad!"

"Men konsten då, poesin?" frågar jag och tänker på hans tidskrift som gärna publicerar politiskt formulerad konst. "Aaah, la poésie! Den är en lekplats. Den får oss att glömma, en stund!"

Egentligen är jag inte här för att tala om politik, utan just om poesi. Jag for till Beirut med tanken att närma mig frågan om poesins aktualitet. Ropande mitt i strömmen av information, underhållningsindustri och konsumism har den svenska poesin, också min egen, svårt att förstå sig själv i ljuset av sin tradition.

En stark rörelse i den nya svenska poe-sin har länge varit att en gång till försöka vinna kraft ur avantgardets estetik. En annan har varit att appellera till en antagen folklighet. En tredje har, om också från olika håll, försökt formulera

poesin politiskt. Alla dessa rörelser har emellertid ett nostalgiskt förhållande till det förflutna. De idealiserar på skilda vis någon mer eller mindre imaginär epok. Experimentets sextiotal. Den förmodernistiska, hantverkskunniga, folkligheten. Sjuttiotalets ideologiska poesi. "Det var bättre förr."

Min tanke var att pröva ett annat förhållande till det som varit, ett förhållande som inte ser det förflutna som en rad stationer längs historiens räls, utan genom begreppet "aktualitet" som tankar, idéer och händelser verksamma i nuet.

Jag tänkte: I Beirut finns en obruten tradition av att tala om poesins politik. Där finns ett plötsligt folkligt motstånd, ja kanske rent av en revolution (Ceder-revolutionen som drev ut syrierna i våras). Där finns akuta samhälleliga konflikter och akuta behov av att artikulera det för alla lika. Där, om någonstans, måste dikten uppleva att den äger aktualitet just i kraft av sin tradition. Under en hektisk vecka sökte jag därför upp mängder av poeter, kritiker, konstnärer för att söka diktens förhållande till traditionen och nuet.

Det är nu femton år sedan inbördeskriget slutade. Ändå är det ständigt närvarande. I varje samtal, som referens, som möjlighet, som aktualitet talar kriget. Abbas Beydoun, en av de stora poeterna och kulturchef på tidningen As-Safir förklarar: fram till kriget var Libanon och Beirut snarast en idé för poeterna. Det var helt enkelt platsen där poesin skrevs och publicerades, en ort där poeter från hela arabvärlden kunde verka. Den arabiska modernismen som föddes på femtio- och sextiotalen var ontologiskt och metafysiskt intresserad. Först i och med kriget uppdagades det för poeterna att Libanon och Beirut inte var en idé utan bestod av faktiska platser, med särskilda former, uttryck, historier och minnen.

För Abbas Beydouns egen del innebar det först en känsla av omöjlighet. Under fyra år kunde han överhuvudtaget inte skriva. Och när han till slut återvände till poesin gjorde han det i ett helt nytt idiom. En poesi som förnekade det klassiskt musikaliska, som sökte råhet, närvaro, plats och materia-

litet.

Jag frågar honom om detta språk ännu är giltigt i det nya kulissartade Beirut där färre poeter, men i gengäld långt fler rika turister från gulfen shoppar, partar och njuter. Ja, det tycker han. För Abbas Beydoun är nuet, platsen och närvaron ännu poetiskt gripbara. Det är diktens uppgift att vittna om det faktiska, det verkliga, det reala.

Jag ställer frågan till den unga, hyllade poeten Samer Abu-Hawwash: "Har det lokala, det upplevda och biografiska blivit poesins politiska strategi här i Libanon?"

"Ja", svarar han, "ytterst få verkliga poeter vill i dag befatta sig med det ideologiska eller det profetiska. Det är det privata, det mänskliga, som verkar politiskt."

Som tillfällig betraktare är det lätt att förstå behovet av en sådan nedtonad, uppriktig poesi. Beirut är denna höst tapetserat av bilder på Rafik Hariri. Det handlar om en helgonkult av bisarra dimensioner. Mitt i Beirut sitter ett jätteporträtt av den mördade och under det en neonskylt som varje dag anger antalet dagar sedan mordet: 260, 261, 262, osv dagar "" och ännu ingen sanning". I Down Town, hans eget skrytprojekt mitt i stan, har man fällt in hans fotspår i trottoaren. Flygplatsen har fått hans namn. Framför hans grav är det ständig kö. Folk klistrar upp hans bild i fönster, på hus och bilar.

Men mitt i stan, invid ett av Hariris egna hotell kan man också se den veritabla krater som attentatsbomben gjorde när den utplånade den förre premiärministerns konvoj den 14 februari i år. Den är grymt verklig. Abbas Beydoun berättar att han nyligen i en ironisk dikt skrivit om denna grop som "den enda sanningen om mordet på Hariri" och Samer Abu-Hawwash har just utgivit en roman om tiden efter mordet som en passant liknar intresset för gropen vid pornografi - inför knullande och döda kroppar drabbas människan av samma slags fascination. Haririkulten är pervers. De överallt förekommande bilderna av honom talar om ett voyeuristiskt samhälle, människor som bara kan njuta fiktioner.

Andra poeter jag talar med, som till exempel Abdo Wazen, ser snarare poesin som bärare av en inre sanning. För honom bör dikten söka närvaron i den universella och konfessionslösa mystiken. Åt denna tanke fnyser bara den unga poeten, musikern och konceptualisten Raed Yassin. För honom har den traditionella poe-sin, med dess slutna hierarkier och dess tynande distributionsformer definitivt spelat ut sin roll. Den libanesiska poesins 2000-tal är konservativt och bakåtsträvande. På 90-talet, liksom under kriget, fanns det en radikal, experimentell, poesi. Nu har de flesta av dess företrädare antingen skingrats över världen eller tystnat i brist på erkännande och pengar.

Själv sysslar han numera med konceptböcker. Han trycker dem själv i form av små askar och enmeningsböcker. Han gör affischer, videor eller skriver direkt på gatan. Dess teman är ofta uttryckligen samhällskritiska.

I ett samhälle som det libanesiska, där positionerna är så låsta, är komplikationen i sig politisk. I en serie affischer avsedda för gatan riktar Raed Yassin skruvade meddelanden ut mot offentligheten. Meningar som i en diktsamling knappast skulle skaka någon, men som i gatans kontext av instrumentellt språk - "Köp!", "Kom!", "Var!" - retar perceptionen.

I ett annat verk har han fotograferat sig själv framför sitt eget porträtt, med ännu en liten bild av sig själv i ett band kring halsen, som i en parafras av de politiska martyrbildernas ikonografi. Det handlar förstås om en relationell estetik av ett slag som vi känner väl också i Sverige. Intressant, ibland drabbande, men knappast överraskande.

Först då jag ber Raed Yassin läsa sin lilla vikdikt Adagio utan hatt, publicerad i en drygt tändsticksstor knallgul box, förstår jag något av hans egenart. Det tog honom två år att skriva den trettioradiga dikten, berättar han. Två år av studier i de klassiska adagionas rytmik. Orden som strömmar ur hans mun är mjuka och rytmiska, stillsamt rörliga, ciselerade. Det skrivna är ett partitur. Dikten söker sig till, tar plats, i nuet. Det den berättar om, men också de poetiska traditioner dikten förvaltar, aktualiseras när rösten fyller rummet. Lätet är rörande och mycket vackert.

Det beirutska minerade nuet. Sedan mordet på Hariri har en rad bombattentat brutit upp det sinnligt närvarande ögonblicket. Många av dem jag talar med säger att nu är det nog. Nu måste vi flytta härifrån. Men vart? Europa ter sig allt avlägsnare. "Men varför protesterar ni inte! Varför går inte alla ut på gatan och skriker. Hur kan ni bara låta det ske!" säger konstnärinnan Samar Mogharbel som nyligen erfarit Schengenavtalet från utsidan.

Hennes lilla ateljé är full av halvmeterstora bilar i lera. Den mördade journalisten Samir Kassirs bil. "Han dog för att han sa sanningen", säger hennes kollega Greta Naufal som själv förbereder en installation om attentatet. Trasiga rutor. Uppfläkta dörrar. Förvridna former. Och de andra bombade bilarna. En hel liten flotta av keramiska tecken för de förflutna ögonblick som oavlåtligt tar plats i det närvarande nuet i denna stad där alla möten och avsked, affärer, gräl och förälskelser utspelar sig på en krutdurk.

Sista natten i Beirut åker jag på nytt förbi skylten i centrum "265 dagar. Och ännu ingen sanning." Strax efter passerar vi Haririkratern. Runt den står soldater på vakt. Vad vaktar de? Jag minns Abbas Beydouns ord. De vaktar den enda sanningen om Haririmordet. Den enda sanningen. Och den är poetisk.

Magnus William-Olsson