ÅSIKT

Max hotar oss alla?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Nina Björk är utopist och uppburen författare till boken Under det rosa täcket.

Det är modigt att vara utopist nu för tiden för folk har blivit rädda för utopister. Vi kan inte leva utan utopier men misstänker att om utopisterna tar makten så är det ute med oss.

Nyligen fick Nina Björk storstryk när hon i en krönika i Dagens Nyheter drömde fram ett samhälle där föräldrarna har lite mer tid för barnen. Hon fick dessutom en dödskyss av kådisarnas vice partiordförande, Maria Larsson.

Magnus Linton skrev i Expressen att hon hade blivit en ”fullt utblommad reaktionär”.

Jag tror att det är fel.

Det handlar om ett missförstånd. Utopister funkar inte så bra i vår tid. De pratar bland molnen. De måste översättas till modern svensk hamburgerprosa för att bli accepterade.

?Jag funderar på det när jag googlar fram Nina Björk för att bli fördjupad. Där hittar jag hennes kritik av Max under det senaste halvåret.

■ ■Vem är Max? Jo, Max Kaka är en barnbok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson. Den kom ut 1981 och har sedan dess förstört generationer av barn nästan lika grundligt som Vilse i pannkakan.

I alla fall om man ska tro Nina Björk.

Tyvärr finns det risk för att också kritiken av Max missuppfattas, men hon har drivit den i Dagens Nyheter och radion med den brinnande iver som kännetecknar alla stora utopister.

Max hittar en kaka i en burk. Han gillar kakan och börjar äta av den. Men så kommer en vovve.

Vovven vill ha kakan. Max sträcker kakan över sitt huvud för att vovven inte ska ta den. Men det gör vovven.

Då drar Max vovven i örat.

n?n?Nina berättar i radion (Biblioteket 16.8.05) hur hon ändrar i texten när hon läser boken för sin dotter. Hon läser att Max istället vill dela med sig. Barnets längtan efter att dela med sig går före att ta själv, säger hon.

Visst är Max hemsk. Han står för konkurrens och tävlingsinriktning. Max är symbolen för överflödskonsumtion. Han äter en kaka bara för att den är god, inte för att han är hungrig. När Max blir stor förvandlas han till bärare av det ekonomiska system som bygger på konkurrens. Max blir en lojal, samhällsmedborgare som tror att han kan köpa sig till personlighet och tillfredsställelse.

■ ■Allra värst är att ingen verkar bry sig. Vi tillhör en förblindad generation och flyr från friheten, något som oroade Frankfurtskolan en gång. Nina Björk manar med sin kritik mot Max (Dagens Nyheter 22.5.05) också fram Stalintidens förtryck och det slaveri som erbjöds barnen.

Frågan är förstås om Max går att jämföra med Stalin.

Barbro Lindgren tycker nog att det är att ta i. Hon hävdade i radion att barn varken blir elaka eller förvildade av att läsa om Max.

Nina Björk replikerade att den generation som var med på 70-talet blev trött på alla pekböcker som förespråkade generositet. Därför tyckte de att det var lite busigt att plädera för, inte en fin moral utan en egoistisk moral.

Max formar den nya människans begärsutlevelse och jagcentrering, hävdar hon. Max är en hjärntvättare. Han smyger fram och sätter sina spår. Som till exempel i Anna Höglunds och Gunnar Lundkvists Igelkotten och Mullvaden gör en utflykt, där igelkotten käkar upp hela matsäcken själv.

■ ■Det finns förstås invändningar. Låt säga att Max vore fylld av goda ideal. Då blir förstås frågan: Är jycken det också?

Men med sådana invändningar är man nere i realismens lera. Jag tror att Nina Björk är något på spåren när hon strövar fram på utopismens alltid gröna ängar.

Det är faktiskt också hög tid att göra upp med ett annat centralt verk i svensk litteratur, Mamma Mu städar, och ställa den avgörande frågan: Var håller Pappa Mu hus?

Doktor Gormander