ÅSIKT

Nästan som på riktigt

PETTER LINDGREN förnimmer en doft av växelström och bränd bakelit

1 av 2 | Foto: LASSE ALLARD
Märklin-tågen - en egen värld.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För den som har haft en Märklin-järnväg är det en sällsam upplevelse att åka tåg genom Tyskland. Spårsignalerna känns igen, liksom stationshusen och loken. Kanske kommer där, för att citera årets Märklin-katalog, Den stora lilla världen från Märklin HO, ett "allroundlok BR 110 för Deutsche Bundesbahn, ursprungligt utförande", eller ett gammalt grönt BR 109, "Tyska krokodilen". Som vore världen bara en enda stor modelljärnväg i skala 1:87, med spårvidden 16,5 millimeter.

Östnostalgiker och grånade Västberlinresenärer sörjer kanske Mitropa-vagnarnas utträde ur verkligheten. I Märklin-katalogen finns de alla, liksom en hel drös med slitvargar från det gamla DDR. Efter murens fall öppnade sig en ny marknad för tidigare västtyska Märklin, grundat 1859 i Göppingen av tennsmeden Theodor Friedrich Wilhelm Märklin. Sortimentet utökades.

"Oavsett om du är historiskt intresserad eller allmänt nostalgisk", står det i katalogen, erbjuder Märklin ett sortiment "uppdelat efter tidsepoker, länder och nationer. Alla karaktäristiska kännetecken, färgsättningar, detaljer och texter på modellerna motsvarar sina förebilder."

Förhoppningsvis blir ingen "allmänt nostalgisk" över Deutsche Reichbahn Gesellschafts snälltågsvagnar från 30- och 40-talen, på sidan 170 i katalogen. Örnemblemen på vagnssidorna ger otäcka associationer. Liksom godsvagnarna från samma tid, förmodligen sådana som användes för människotransporterna till förintelselägren. Ja, vad ska man ta sig till med en sådan historia. Har Gitta Sereny skrivit något om Märklin?

Mycket tycks gå på export. Med undantag för Sovjetunionen finns samtliga under världskriget allierade nationer representerade i katalogen. Till och med luxemburgarna (ockuperade 1940) har fått med ett litet lok. Äldre svenska modellrallare kan glädja sig åt RC-loket i klassisk vit-orange tappning, medan barnen troligtvis föredrar den samtida gröna versionen, med påskriften "Green Cargo".

Märklin-katalogen, eller "årsboken" som den mer passande kallar sig numera (456 inbundna sidor), riktar sig lika mycket till farbröder som till pojkar. Många av texterna tycks ha hängt med länge, möjligen allt för länge: "Om fadern tar en promenad med sin son, tar de kanske vägen förbi skyltfönstret till närmsta fackhandel för Märklins produkter. Där trycker de sina näsor platta mot rutan, pekar mot ett ånglok eller ett dieseldrivet motorvagnståg, bollar några fackuttryck mellan sig och kan sedan inte låta bli att gå in i affären", står det på sidan 14. Gemeinschaft!

Kvinnorna återfinns under "Tillbehör och reservdelar" på sidan 399, där faktiskt så många som sju av de tio sittande figurerna (bänknötare?) i "Sats figurer" är kvinnor, 15 millimeter höga och målade i sköna färger. Här och där i de avfotograferade modellandskapen skymtar också kvinnoliknande och mycket små varelser, ofta barbenta och påfallande vackra.

Katalogen ger bitvis ett flörtigare eller mer oseriöst intryck än förr. Rena fantasifoster saluförs, som "Hogwarts Express", tåget som kör mellan King"s Cross och Hogwarts trolleriskola i berättelserna om Harry Potter (levereras med inbyggt ljud och bakgrundskuliss med motiv ur filmerna). Bland godsvagnarna är det godis och öl som gäller, Haribo-vagnar för barnen och ölvagnar åt farbröderna. Fånigast är nog gratulationsvagnen, en "kylvagn, standardmodell", dekorerad med nyckelpigor och innehållande en ljudmodul där användaren kan spela in sitt Heute wirst du mit mir im Paradies sein med en enkel knapptryckning. Eller tankvagnen i "äkta, färgat glas" (blått) från Underberg. En fickplunta på hjul ("längd över buffertar 11,5 centimeter").

Entartete kunst, hade jag tyckt som tioåring.

Som rena Månbas Alpha framstår "Märklin Systems", ett digitalt styrsystem som ersätter det tidigare rätt enformiga reglaget på transformatorn (med en vridning för framåt och ett tillbakajuck för back). Bland annat ger systemet modellrallaren möjlighet att via en liten skärm manövrera flera lok samtidigt, samt att styra sådant som strålkastare, signaler, växlar och tågljud (visslor, konduktörsutrop, tuffande). "Fadern häpnar över alla tidigare otänkbarheter, som Märklin kan erbjuda i dag" (sidan 14 igen). Ja, och kul verkar det vara. Och dyrt.

Enligt ryktet roade sig Hermann Göring med en Märklin-järnväg på lediga stunder. Kanske är det bara alltför lätt att se det framför sig: ett stort arsel i spektakulär paraduniform, vältrande sig fram över en bräcklig leksaksvärld.

Den vuxne som leker med modelltåg har blivit en schablonbild, med en episk underström av sociala och sexuella misslyckanden. Där finns ett rike att regera, en kraftfull maskin att köra in och ut genom tunnlarna med ("längd över buffertar 21,8 centimeter").

Eller så har man gått i barndom, förirrat sig in i en nermulen stambanenatt endast upplyst här och där av enstaka spårsignaler som "tänds och släcks mjukt och lugnt, precis som i verkligheten".

"Den som en gång har fallit för legenden om Märklins värld, kommer alltid att vilja återvända till den", står det olycksbådande i katalogen. Motvilligt måste jag erkänna att jag förnimmer suget. Bara företagsnamnet sprider en hemtrevlig doft av växelström och bränd bakelit. Och den där speciella tyngden av ett varmkört lok i handen! Tänk om man skulle skippa poesin och ägna sig åt modelltåg i stället.

"Låt dig ryckas med. Titta hit, och titta riktigt noga", säger katalogen på sidan 372, som om den talade till Orfeus i underjorden.

Petter Lindgren