ÅSIKT

KAN DET BLI VÄRRE?

ERIK WIJK granskar den nya rättslösheten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: EDVARDE DERKERT

Samtidigt som president Bushs plan tar mark på Landvetters flygplats den 14 juni 2001 inleder Göteborgspolisen belägringen av Hvitfeldtska gymnasiet, demonstranternas viktigaste övernattnings- och mötesplats. Fler än 500 personer frihetsberövas, de flesta av dem fram till nästa morgon - då den amerikanske presidenten lämnar svensk mark.

Bushdoktrinens utrikespolitiska strategi - preventiv krigföring - har alltså sin tydliga motsvarighet i senaste årens rättsutveckling, även här i Sverige. Till orätten i kriget mot terrorismen hör att polisen jagar inte bara dem som begått brott utan också i allt högre utsträckning människor som man påstår skulle kunna begå brott.

■ ■Den stora polisprovokation som inledde Göteborgskravallerna skedde utan tvivel på amerikansk begäran. Och sedan dess har omvärldens diktat även trängt in i vårt lands lagstiftning och rättsskipning.

Åsa Linderborg och jag har på denna sida (15 augusti och 4 oktober) redovisat första svenska målet enligt lagen om straff för terroristbrott från 2003. Två i Sverige bosatta irakkurder dömdes på lös grund till fyra och ett halvt respektive fem års fängelse för terrorism. Lagen är en direkt tillämpning av ett rambeslut av EU. De terroristlistor som avgjorde domen sköts av FN:s sanktionskommitté som upprättades genom säkerhetsrådets resolution 1267 från 1999. Själva resolutionstexten hänvisar direkt till amerikanska intressen.

EU kopierar slaviskt dessa Washingtonkontrollerade listor, som bland annat i november 2001 kränkte de tre Somalia-svenskarnas rättigheter och satte dem i ekonomisk karantän. Två av dem har efter amerikanska minirättegångar på svensk mark - även detta naturligtvis ett grovt brott mot grundlagen - avförts från listan, men

Ahmed Yusuf förblir straffad av svenska staten, utan rättegång eller dom, trots att FBI:s egen utredning visat att alla anklagelser mot honom är grundlösa.

I december 2001 lät svenska regeringen CIA ta hand om två egyptier på Bromma flygplats och föra dem till Egypten, där åtminstone den ene utsattes för tortyr, trots "diplomatiska garantier". Och så sent som förra veckan bekräftades att CIA fortsätter utnyttja svenska flygplatser med okända ärenden till och från olika fångbaser.

Preventiva frihetsberövanden liksom stormaktsstyrning förekom alltså redan i Göteborg för fyra och ett halvt år sedan. Med processerna som följde på kravallerna tillkommer ett tredje drag i vår nutida orätt, nämligen att man inte längre straffas enbart för utförda gärningar utan även för politisk tillhörighet, organisationstillhörighet, religion, nationalitet, hudfärg.

När domstolarna i Göteborg skulle bestämma straffet för upploppsmakarna spelade själva gärningen inte någon roll. En sten mot en övergiven polisbil dömdes lika hårt som en sten på nära håll mot en levande polisman. Överlag var de åtalade konkreta gärningarna dock inte värre än vid de upplopp som inträffat före Göteborg 2001. Ändå blev straffen i Göteborg i genomsnitt tio gånger högre.

Det enda motiv som angavs till den extrema straffhöjningen var att upploppen var "ett angrepp på demokratin". Denna omständighet påvisades inte i en enda rättegång, den togs bara för given, för så hade Göran Persson och Thomas Bodström beskrivit saken för medierna innan processerna startade.

Det är likadant med de plundrade Somalia-svenskarna eller de dömda i terroristmålet - straffen baseras inte på några konkreta gärningar eller bevisade samband, utan på förmenta kopplingar till godtyckligt utpekade samhällsfiender eller organisationer.

Ett fjärde drag i vår nya orätt är klassiskt men uppträder med delvis ny logik. När de små straffas hårt och de stora går fria beror det inte bara på ojämlika grundvillkor. Justitieombudsmannen fann ju att kommenderingschefen i Göteborg, Håkan Jaldung, med belägringen av Hvitfeldtska begått ett grovt brott. Bevisningen var god och omfattande, men Jaldung frikändes. Samma hovrättspresident, Gunnel Wennberg, som frikände Jaldung hade nämligen tidigare dömt en 19-årig pojke till två och ett halvt års fängelse för anförande av kravallerna runt Hvitfeldtska. Beviset mot 19-åringen bestod huvudsakligen i att han - liksom en mängd andra upprörda medborgarvittnen den dagen, jag såg det själv - viftat åt folkmassan och pekat upp mot skolan.

Hade hovrätten dömt Jaldung enligt JO:s tolkning att belägringen av skolan var en olaglig massprovokation - då hade hela händelseförloppet i Göteborg fått en helt ny rättslig bedömning. Då hade ett 60-tal dömda kunnat begära omprövning. Då hade hovrättspresidentens hårda domar mot 19-åringen och andra kunnat framstå som allvarliga rättsövergrepp. Ett frikännande av Jaldung var logiskt nödvändigt.

Tillämpningen av terroristlagen från 2003 är en exakt parallell. De två svenskirakierna som möjligen förmedlat pengar till en organisation som möjligen genomfört attentat i Irak döms på denna tunna bevisning till långa fängelsestraff.

Men den svenska regering, den vapenexportmyndighet och de svenska vapenfabrikörer som öppet levererat mängder av vapen till de makter som genom otvetydigt brottsligt angreppskrig och ockupation stått för det massiva våldet i irak - de åtalas inte ens.

Åsa Linderborg och jag har på denna sida (29 september) redogjort för hur de svenska politikerna och direktörerna med råge uppfyllt de rekvisit terroristlagen anger, men våra anmälningar har utan motivering nu avskrivits av såväl JO som åklagarmyndigheten. Att konstitutionsutskottet, som i vår kommer att behandla ärendet, skulle nå en annan slutsats har vi naturligtvis inga illusioner om.

Såväl vad gäller Göteborg som Irak måste de tungt skyldiga gå fria om de subversiva småelementen ska kunna fällas - och vice versa.

Den nya orättens fyra huvuddrag - stormakter som styr vår rättsskipning, preventiva ingrepp mot oskyldiga medborgare, straff baserade på politisk eller annan tillhörighet och inte på brottslig gärning, samt de stora skurkarnas frikännande som direkt konsekvens av jakten på oppositionella - innebär att grundlagen kränks systematiskt.

Trots detta kan vi inte räkna med något vidare motstånd från juristkåren, varken från domare eller advokater. Oavsett om de, som i Göteborg, agerar politiskt utan att se det eller om de med de nya terrorlagarna agerar politiskt på direkta order tycks deras enda strävan vara att rättspositivistiskt följa de protokoll som gäller för dagen. Det enda opassande i deras ögon vore att ifrågasätta lagstiftarnas påbud.

Men hur kan ansvariga i regering och riksdag aktivt trotsa principer som likhet inför lagen och rätten till rättslig prövning, liksom förenings-, demonstrations- och yttrandefriheten? Jag tror svaret ligger någonstans i den politikens uppgivenhet som är en ofrånkomlig konsekvens av att ett klasskompromissande välfärdsbygge stegvis ersatts av konfrontation och nyliberalism.

När Bodström i en debatt nyligen skulle motivera varför vi ska införa hemlig telefonavlyssning, hemlig kameraövervakning och hemlig husrannsakan mot människor som det inte ens finns konkret brottsmisstanke mot, svarade han att sånt förekommer ju redan i praktiken, så det är enbart en fördel att få det reglerat i lagen. Vi har alltså en justitieminister som angriper överträdelser och integritetskränkning genom att - legalisera det.

Våra politiker tycks uppgivna inför allt utom sina egna karriärmöjligheter. De förklarar sig maktlösa inför verkligheten, maktlösa inför EU och USA, och inte minst maktlösa inför marknadskrafterna. En maktsfär som gett upp politiken och frigjort sig från ett folkligt tryck att förbättra samhället - den behöver en annan legitimitet för att behålla eller erövra makten. I brist på något positivt får man ta till det negativa - en hotbild, en fiende. Kalla

kriget är det klassiska exemp-let i vår närliggande historia. Men muren föll och när segeryran lagt sig och radikala grupper i väst började förena sig med rörelser i syd, med ett enormt uppsving för en kritik av den ekonomiska och politiska världsordningen som följd - då behövde makten nya fiender för att behålla greppet om valboskapen.

Situationen är i dag möjligen värre än under kalla

kriget. Effekten av Göteborg blev att vänstern återigen började bekriga sig själv mer än de mäktiga. Vänsterpartiet är i dag inte ens hälften så stort som då. Och världsordningens nya huvudfiende - islamismen - särskiljs inte med någon större ansträngning från världsreligionen islam, från hela regioner, från etniska grupper eller från icke-europeiska utseenden.

Till denna yttre fiende kopplas all sorts inhemsk opposition. Det är i dag lika obekvämt att ta ställning mot ett blodigt imperialistiskt krig som att föreslå skattehöjningar eller ta strid för yttrandefriheten. Med den paranoia som piskas fram - av statsterrorister i påtaglig symbios med konventionella terrorister - kan makten på en och samma gång samla folket mot inbillade demoner och slå ut de verkligt existerande kritikerna. Det räcker snart med att ta grundläggande fri- och rättigheter på allvar för att betraktas som presumtiv terrorist.

■ ■Mitt hopp grundar sig i att det inte kan bli mycket värre och att varje form av motstånd därför är meningsfullt. Vi måste visa såväl makten som varandra att vi är missnöjda med den nya oordningen och den moderna orätten. Som vanligt är det bara trycket underifrån - från enskilda, partimedlemmar, folkrörelser - som kan tvinga politikerna att ta grundlagar, medborgerliga rättigheter och sina påstådda ideal på allvar.

Erik Wijk