ÅSIKT

Hämnden kommer i korsett

Ulrika Stahre om kvinnlig hämnd

1 av 3
"Bloodrayne".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mitt i blodduscharna och dödsvrålen som dominerar den helt bisarra vampyrfilmen Bloodrayne slår det mig att Stockholms filmfestivals spotlight Kvinnlig hämnd - det är en konstruktion som slår knut på sig själv. Varken trend eller nytt, både schablonmässigt och ironiskt. Jo, jag har fattat: det är lite coolt med brudar som är våldsamma, särskilt när de som huvudpersonen Rayne klär sig i tajt läderkorsett. Det är också helt i sin postmoderna ordning att själva fiktionen - i det här fallet bygger filmen, regisserad av Uwe Boll, på ett tv-spel, som i sin tur bygger på populärkulturens vampyrfilmer, som i sin tur etc etc - har byggts vidare i så många led att själva berättandet blir ointressant. Dess uttryck är så att säga fritt från alla verklighetens bojor: därför ingår hela sex- och våldsgeggan i ett större sammanhang, ett mytiskt. Eller i ett mindre: ett banalt.

Bloodrayne är full av hänvisningar och bottnar: till vampyrmytens sexualskräck, till vår syn på folkliv på 1700-talet, till uppfattningar om den onda makten, den starka individen, till döden som ständigt närvarande befriare: ett mål för hämnden och ett stort tema i de flesta tv-spel.

Kvinnlig hämnd: i både Bloodrayne och den likaledes våldsamma men avsevärt mer tänkvärda Sympathy for Lady Vengeance av sydkoreanske Park Chan-Wook är hämndmotivet tydligt och våldsamt. En oförrätt har begåtts, rättvisa måste skipas. Båda kvinnorna styr envetet mot ett mål som först i filmens upplösning visar sig vara fåfängt: hämnden ger ingen lättnad.

Geum-ja i Sympathy for Lady Vengeance avtjänar ett längre fängelsestraff och har all tid i världen att planera för en gruvlig, kollektiv hämnd på den man som satte dit henne för det brott han själv begått. Fängelsetidens små brott och hyss - Geum-ja blir en koreansk Amelie från Montmartre, god på ytan men med djävulsk förmåga att tålmodigt förstöra livet för översittarna - går efter frigivningen över i kallblodighet. Geum-ja får dock ett mänskligare ansikte genom den dotter som hämtas tillbaka från adoptivfamiljen. Man kan se dottern, liksom i Kill Bill, som en minst sagt schablonmässig drivkraft för en kvinnas livsval. En kvinna kan vilja hämnas, men vill också ta hand om, vårda och spegla sig i sin avkomma.

För att vilja hämnas måste man först vara ett offer, åtminstone i filmvärlden. Det måste finnas ett tydligt skäl, en riktig ondska att bekämpa. Den film i festivalens Female Revenge-paket som definitivt är en Female Victim-film är This Charming Girl, av sydkoreanske Lee Yong-Ki. Huvudpersonen Jeong-Haes liv är enahanda, ensamt, psykiskt nedtonat. I hela sin från känslor avstängda person utstrålar hon ett trotsigt motstånd. Påverkad av inget - förutom kanske av en kattunge - och med en livshistoria som bara antyds i snabba klipp men där sexuellt våld utan tvekan ingått blir Jeong-Hae faktiskt mer provocerande än både Rayne och Geum-ja. Hennes hämnd är otillgänglighet. Vilket är både filmens innehåll och dess form. Otillgängligt är det minutiöst skildrade vardagslivet, otillgängligt hennes motiv, hennes själ, hennes kropp. En antifilm som tar hämnd på halva filmhistorien.

Ulrika Stahre