ÅSIKT

Alla älskar Pärt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: M LUNDQVIST

■ ■Den gamla världen finns inte mer, över detta faktum fäller Arvo Pärt en suck i rena terser och treklanger. Saknaden manifesteras i ett Lamentate för piano (Alexei Lubimov) och orkester (Stuttgart Radio Symphony Orchester).

En bön för de bönhörande. Ett soundtrack utan film, i den "kosmiska" tonarten giss dur. Små tonflisor strödda över en vit duk av möjligheter, som formger känslostormarna i tonsättarens akustiska gudom.

Plötsligt kommer Tjajkovskij på tillfälligt besök och lägger ut alla fingrar på tangenterna. Och så tillbaka till klagosången"

Pärt försöker få sin musik att helt försvinna in i den miljö där den framförs. Det är meningen att man inte ska höra vad som är musik och vad som är ens egna ordlösa vindlingar.

■ ■Musiken lever på luft. I Pärts sakrala klangvärld upplever man hur fastetiden har tagit plats på scenen. Här har Passio, Missa Sylabica, Te Deum, Stabat mater och denna cd:s inledande stycke Da Pacem Domine (med Hilliardensemblen) ett drag av gammaltestamentlighet. Efter stort lidande från tonsättarens sida har stavelserna försatts i rörelse för att nå ett högre mål: "Förbarma dig över oss. Amen".

Som en lärjunge var han tvungen att varsamt dra denna musik ur tystnad.

Och den tycks vara älskad av alla: taxichaufförer, flyttgubbar, tandläkare, musikhögskolestuderande, församlingsmedlemmar, barn, unga, medelålders, gamla. Alla.

Musik

Mikael Strömberg