ÅSIKT

Råttgift,mobiler

MAJ WECHSELMANN rapporterar från Västbanken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Västbanken

"Vad var det för gift som bosättarna hade lagt i böndernas brunn? Det var råttgift! Hur kan man veta det? Vi skickade det till analys", säger Maureen Jack, medlem av Christian Peacemaker Team (CPT) och stationerad i At Tuwani.

Hon har inte sett det själv, men varför skulle palestinierna förgifta sitt eget vatten? Och det har hänt förr.

På en buss mellan Jerusalem och Tel Aviv träffar jag 24-årige Seth som säger:

"Jag trodde det skulle bli fred när vi drog oss tillbaka från Gaza, men palestinierna bara fortsätter med sina terrordåd, nu tror jag inte längre på någonting."

Seth har gjort sin militärtjänst, vilket innebär att han har vaktat checkpoints i Gaza och på Västbanken. Jag frågar honom om vad han tycker om bosättarnas beteende på Västbanken.

"Vad då? Vi har väl inga israeler där?" säger han, uppriktigt förvånad.

Jag åker till byn At Tuwani på södra Västbanken, en by som ser ut som på Jesu tid. Husen är små stenkupor som klänger på bergets rygg. Kvinnorna bär vattnet i stora kärl på sina huvuden upp för berget. Åsnorna och kamelerna skriker, fjäderfäna väsnas.

Förra året vågade jag inte stanna här. Jag hade sett bilderna på de skador som medlemmarna i Christian Peace Maker Team fick när de blev angripna av bosättare, misshandlade när de eskorterade små skolbarn förbi bosättningen Ma´On. Den kvinnliga katolska hjälparbetaren Kim Lamberty fick höger underben avslaget och vänster arm bruten, Chris Brown kom undan med ett brutet revben och en punkterad lunga. Bosättarna attackerade dem med kedjor och baseballträn. I våras knäckte de käken på en medlem från italienska Doves, av samma skäl.

CPT och Dowes har fått en israelisk domstol att ta upp fallet med skolbarnen som inte får gå sin vanliga väg till skolan utan måste ta en omväg på två timmar. Domstolen bestämde att israelisk militär ska eskortera skolbarnen förbi bosättningen varje morgon. Nu följer CPT med en bit på vägen, sen tar en israelisk militärjeep över - tills CPT tar över igen. Alltså står vi kl 7.15 i morgondiset och väntar på gruppen av barn mellan 7 och 9 år som går med en militärjeep i hälarna.

Jag bor hos bonden Hafez, vars familjs ägor ligger intill Ma´On. Hafez mark har på 15 år halverats av bosättarna. Jag ser de olivträd som bosättarna har sågat ned i skydd av natten. CPT har planterat nya och satt en vit minnessten, men den har sparkats omkull och förstörts av bosättarna. Jag ser ruinerna av de hus som ägdes av Hafez bröder. De revs av militären för att skapa en säkerhetszon för bosättningen.

Hafez visar mig en brunn för vatten till djuren som han påstår att bosättarna förgiftade i somras. CPT bekräftar att råttgift lagts i brunnar. Flera får har dött.

För att skydda bosättningarna finns det ett mobiltelefonnät som täcker hela Västbanken, till och med öknen. Hafez och andra bönder i byar runt omkring utnyttjar också nätet med mobiltelefoner, som de fått av CPT.

En dag får Hafez ett samtal från en bonde i grannbyn Baraka. Bosättarna (Settler´s Security Guard) är där just nu, de har stoppat en bonde som plogar sin mark. Hafez ringer till CPT och berättar. Efter en halvtimmes språngmarsch uppför bergstigar är vi i byn Baraka. Bosättarna har tillkallat polis och militär. Deras bosättning finns inte inom synhåll, däremot ligger den fattiga byn Baraka precis mittemot den sluttning där bonden har plöjt med sin traktor.

Bosättarna ber de kvinnliga medlemmarna från CPT att dra åt helvete, säger att det är förbjudet att stå där de står. Kvinnorna frågar bonden om de får stanna på hans mark. Han välkomnar dem.

Det slutar med att polisen tar med sig bonden till polisstationen i Kirja Arbat. Där anser man att han bör betala 500 shekel (900 kronor) för att han plöjt på förbjudet område. Detta är mer än en månadslön för bonden, 70 procent av alla palestinier tjänar mindre än 10 shekel = 2 dollar om dagen. Dessutom får bonden inte beträda sin mark i två veckor.

Förbudet att bruka sin egen mark brukar bosättarna skickligt tänja på. Israelisk lag säger att land som legat obrukat i ett år tillfaller staten - det vill säga den intilliggande bosättningen. Några av bosättningarna på södra Västbanken har därmed vidgat sina ägor med mer än en tredjedel på två år. Detta har i sin tur betytt att det har gjorts nya säkerhetszoner på kartan - vilket ytterligare har krympt palestinsk mark. Bosättarnas egna vägar får inte användas av palestinierna och det förstör deras ekonomi. Alla varor måste lastas om vid varenda blockering och barriär, varenda checkpoint - vilket betyder förseningar, fördyringar och förstörelse av känsliga varor som grönsaker och blommor.

"Vi måste anpassa oss", säger Hafez.

Men alla palestinier vill inte det - och vanliga israeler vet inte vad som pågår på andra sidan muren. De är förbjudna att åka in i Palestina utan särskilt tillstånd, precis som palestinierna inte har tillstånd att komma ut och berätta för andra vad som pågår där inne. Vilken var Sharons tanke? Att flytta ut det relativt lilla antalet bosättare i Gaza och låta de andra, 140 000 bosättare på Västbanken, härja fritt?

Maj Wechselmann