ÅSIKT

Joans debut säger något

1 av 4
"Water".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mitt i natten på Stockholms filmfestival hamnar jag av en slump på en film jag inte vet något om: Nordeste av debuterande regissören Joan Solanas. En dramatisk berättelse i argentinsk miljö om illegal barnhandel och brutala exploatörer som bränner ned fattigfolkets gårdar. En historia i två plan som berättar om människors maktlöshet inför dem som har den ekonomiska makten.

Det är en film som får mig på gott humör. Äntligen en berättelse som säger något, i motsats till alla spekulativa eller halvkokta filmer jag under några dagar drabbats av.

Ljusglimtar har i och för sig funnits. Filmer som avvikit från den trend som mest handlat om missbruk och kriminellt våld och diverse familjekriser. Ämnen värda att behandlas, men alltför många i rad, och de står en upp i halsen. Man längtar efter avvikelserna.

Dit hör den belgiska The Iceberg (regi Dominique Abel, Fiona Gordon och Bruno Romy), berättelsen om en kvinna som råkar bli inlåst i ett kylrum och efter det drömmer om att möta ett isberg. En film som är brylling till Hasse&Tages Att angöra en brygga, och som får mig att tänka på Jacques Tati. Den utvinner humor ur de enklaste vardagssituationer, allt förväntat vänds i skrattframkallande motsatser.

Avvikande från filmens vanliga formtänkande är också Rodrigo Garcias Nine lives. Det är en novellsamling på film om nio kvinnor med vitt skiftande öden och social tillhörighet. Allt berättat med ett filmspråk som har den sparsmakade novellens suggestiva undertext.

En rolig drift med den klassiska film-noirfilmen är Kiss Kiss Bang Bang (regi Shane Black), som redan gått upp på repertoaren. Den är givetvis mumma för filmvetare, men kan säkert roa också dem som inte i bakhuvudet hör Humphrey Bogarts raspiga röst i repliker av Raymond Chandler.

Det fanns också annat sevärt, som den lättsamma komedin Me and you and everyone we know (regi Miranda

July), som bland andra skojigheter visar det fatala i att låta lillgrabben leka med datorn, den kanadensiska Water (regi Deepa Metha), som handlar om indiska änkors ofta fruktansvärda situation, instängda för livet i någon form av kloster, och Steven Soderberghs minidrama Bubble.

Styrkan i denna enkla deckarhistoria ligger i arbetsplatsskildringen, hur ofta såg man scener från en dockfabrik?

Som det mest extrema i en föga representerad, experimentell "cross-over-genre" måste man betrakta den taiwanesiska The Wayward Cloud (regi Tsai Ming-Liang). Den varvar musicalscener som en Dennis Potter skulle nickat gillande åt med råa scener där "aktrisens" död inte får hindra inspelningen av en porrfilm. Är detta taiwanesisk humor tycker jag synd om taiwanesiskorna.

Det finns ett problem med Stockholms filmfestival: filmutbudet står inte på långa vägar i nivå med den pretentiösa framtoningen. Årets upplaga innebar dagar av ökenvandring mellan likgiltigheter. Europa, till exempel Tyskland, var i stort sett frånvarande. Ett lägre röstläge och högre kvalitet vore passande. Men jag gläds åt att Nordeste fick bronshästen som bästa film.

Gunder Andersson