ÅSIKT

Skamligt, Morgan Johansson

ANITA GOLDMAN om ministern och barnen som söker asyl

1 av 2 | Foto: LOTTE FERNVALL
Anita Goldman.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"De flesta av oss skulle aldrig komma på tanken att göra så här", säger Morgan Johansson. Efter ett minst sagt märkligt och djuptstötandeinhopp i den infekterade debatten om asylsökande barn med uppgivenhetssymptom får folkhälso- och socialministern på en helsida i helgens Dagens Nyheter förklara vad han menade med sitt misstänkliggörande av flyktingfamiljer med sjuka barn.

"Så här" står för den medvetna vanvården av barn som man misstänker ett litet antal av de cirka femhundra asylsökande familjer för, vilka har barn med olika slag av uppgivenhetssyndrom . Det är alltså denna vanvård som "de flesta av oss aldrig skulle komma på tanken att göra". Yttrandet rör vid kärnan i den såriga och alltmer uppmärksammade praktik som mötet mellan asylsökande och det officiella Sverige resulterat i; en bristande förståelse av flyktingskapets erfarenheter och den uppspaltning av vi och dom som i historien lett till de värsta konsekvenser.

Det första man frågar sig är vem "oss" är? Är det mänskligheten eller alla världens föräldrar eller är det vi goda svenskar som aldrig skulle komma på tanken att göra som dom ? Och vilka är dom? Förövarna, de onda människor som vanvårdar barn? Eller dom som inte är svenskar? Den uppmärksamme läsaren förstår att det faktiskt är det sistnämnda alternativet som ministern syftar på, för i nästa mening skyndar han att försäkra att "samtidigt vet vi att det i det svenska samhället förekommer vanvård". Även bland "oss" förekommer alltså vanvård, men de flesta avoss (svenskar) skulle trots allt aldrig komma på tanken att göra så här. Men det skulle alltså de flesta av dom? Eller?

Ministern är säkert omedveten om sin språkligt rasistiska tabbe, men den största omedvetenheten visar han i själva det påstående han framför. Hur vet Morgan Johansson att vi inte skulle komma på tanken att begå övergrepp på våra barn, för att få stanna i ett land som uppfattas som säkrare än det man flytt från? Jag vet inget mer om Johanssons bakgrund än den korta CV som publiceras tillsammans med intervjun, där vi får reda på att han bor i en villa i Lund med sambo och två små barn och haft en nästan spikrak politisk karriär.

Jag vet inte om familjen Johansson, i det Höganäs där ministern växte upp, förföljts av andra befolkningsgrupper, om kvinnor i släkten Johansson våldtagits framför ögonen på man och barn, om de levt i hunger och ständig rädsla, om de kanske från barnsben, kanske i generationer fått höra och veta att de är fel; fel grupp, fel ras, fel kön och på fel plats. Om allt detta - eller något av detta - inträffat i släkten Johansson från Höganäs och om den unge ministern själv hemsökts på något av dessa vis, kan han förstås stolt säga: "Vi utsattes för det värsta, men vi bibehöll vår värdighet, vår solidaritet, vår moral. Trots allt som skedde ljög vi aldrig en enda gång om någonting. Vi var goda och rena och vita. Halleluja."

Men om släkten Johansson inte haft dessa erfarenheter, så bör ministern inte uttala sig om vad han eller hans närmaste eller de flesta av oss skulle göra i sådana situationer. Det vet han inget som helst om.

Om ministerns attityd bara var ett uttryck för hans ungdom och aningslöshet, skulle saken kunna bero. Men den speglar den trovärdighetsproblematik som brett ut sig i svensk asylpolitik och praxis. Vid den nyligen avslutade Asyltribunalen gavs många detaljerade exempel på detta och en av punkterna i juryns utlåtande behandlar just trovärdigheten. Man konstaterar att svenska utlänningsmyndigheter anser att en asylsökande måste lämna in sin ansökan om asyl utan dröjsmål efter ankomsten till Sverige ochatt om man sedan kommer med nya uppgifter eller ändrar i sin ansökan, så anses man som mindre trovärdig. Tribunalen "vädjar till svenska utlänningsmyndigheter, att acceptera att det kan finnas välgrundad anledning att inte omedelbart redogöra för samtliga relevanta omständigheter som stöd för en asylansökan".

Svenska myndigheter har en söndagskolesyn på Sanningen, som inte tar i beaktande flyende människors komplexa och såriga verklighet. Bland de många anledningarna till varför en asylsökande inte lämnar en sammanhängande eller sanningsenlig berättelse vid första intervjutillfället, kan nämnas den asylsökandes djupa - och ofta fruktansvärt befogade! - rädsla för alla myndighetspersoner, trauman som ännu inte kan vidröras, skam över våldtäkt eller kulturella blockeringar mot att berättasådant intimt. Eller helt enkelt en rädsla att tala sanning, ett hopp om att den ena eller andra lögnen är det som skall få myndigheterna i det förlovade landet att mjukna.

Svensk asylpraxis har en fyrkantig, förlegadoch i grunden inhuman och rasistisk syn påmänniskor som upplevt trauman av olika slag och den enorma förlust som en flykt är. Det är som de senaste årtiondens allapsykologiska insikter och humana framsteg endast kan tillämpas påoss. Dom gör saker mot sina barn som vi aldrig skulle komma på tanken att göra. Deras barn kan "spela apatiska" genom att ligga stilla i en säng i flera år, medan våra barn är så livliga att de inte kan sitta stilla under en hel lektion.

Ministerns snedtramp i debatten är inte en tillfällighet. Den är ett uttryck för en misstro som satts i system och för en asylpolitik som kapsejsat.

Anita Goldman