ÅSIKT

Vem ska nu skrämma dem snälla?

ANN CHARLOTT ALTSTADT om C H Hermanssons förlorade ideologi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MATS STRAND

"Kamrater, någon jävla ordning måste det vara i ett parti." Nej, C H Hermanssons bevingade ord, från kongressen 1969, var inte uttryck för en tuff ledarstil utan ett desperat vädjande. Werner Schmidt, historiker vid Södertörns högskola, beskriver i sitt mastodontarbete ett kommunistparti som alltid balanserat på gränsen till sammanbrott. Författaren blev känd för en större allmänhet när han hoppade av den analysgrupp som vänsterpartiet tillsatte efter Janne Josefssons så kallade avslöjanden i Uppdrag granskning. Men de som läst hans förra bok, Anti-kommunism och kommunism under det korta 1900-talet (2002), kände redan till Lars Werners bastubad med östtyske ambassadören.

I nya boken försöker Schmidt att via Carl-Henrik Hermanssons politiska öde (partiledare 1964-1975) inte bara säga mer om det svenska kommunistpartiets förflutna utan också analysera konsekvenserna av den historiska fälla som slog igen om den europeiska vänstersocialismen efter oktoberrevolutionen - samt befria Karl Marx från leninismens vantolkningar.

Via tal, skrifter, protokoll med mera dokumenterar Schmidt partiets historia med alla motsättningar och kursändringar. Hans högt drivna teoretiska anspråk gör dock boken svårforcerad.

För Schmidt finns två polstjärnor: Sovjetunionen och det socialdemokratiska partiet - samtidigt fastnar han i 1900-talets andra stora strömning, anti-socialdemokratismen. När han exempelvis slår fast att det fanns anti-kommunistiska kretsar inom socialdemokratin som önskade en fascistisk seger över Stalin anger han endast två källor som han dessutom gravt övertolkar.

Eftersom det i boken knappt finns någon höger, arbetsgivarförening, vardagspolitik eller psykologi skapas också en klaustrofobisk stämning och C H Hermansson tappas på blod i Schmidts slutna arkivrum. Det beror på att hans huvudärende inte främst är biografens.

Författaren vill i stället göra gemensam sak med sin huvudpersons politiska strävanden. Hermansson är en intellektuellt känslig människa som, trots uppriktigt engagemang och en självständig produktion av böcker, artiklar och poesi, kom att verka i ett doktrinärt träsk. Med sin resonerande charm tilltalade han en bred allmänhet och lyckades skapa stämningar av trovärdighet kring ett parti som totalt hade flippat ur i ämnet omvärldsanalys.

Efter Stalins död försökte Hermansson häva partiets marxist-leninistiska tvångsföreställningar och fobier för att bereda vägen för vänstersammanslutningar bortom det rigida klassbegreppet - alltmedan olika fraktioner satte krokben för varandra tills partisplittringen var ett faktum 1977.

Schmidt vill placera nederlaget inom historikern Eric Hobsbawms triptyk över det korta 1900-talet, från första världskrigets urkatastrof som leder till den ryska revolutionen till kapitalismens/arbetarrörelsens guldålder och sedan murens fall och förvirring.

Den kommunistiska revolutionen ägde rum i det underutvecklade Ryssland, inte i ett högt utvecklat industrisamhälle, och socialismen blev omöjlig när Västeuropas arbetarklass inte följde exemplet - det insåg även Lenin.

Men vänstern, som led av en teoretisk föreställning om arbetarklassen (som varken hade med Marx eller verkligheten att göra) kunde inte se Sovjet-unionen som ett efterblivet experimentland och dessutom en blodig diktatur - utan som ett utopiskt postkapitalistiskt samhälle.

Metaforen Sovjetunionen var en tröstnapp av nästan religiöst slag då det kapitalismens sammanbrott som skulle legitimera kommunistpartiernas existens aldrig kom, eftersom deras blotta närvaro skrämde fram både välfärdsstat och demokrati. Hermansson med flera fick kapitalismen att mutera fram ett mänskligt ansikte.

När Hermansson avgick 1975 låg motreaktionen i form av nyliberalismen i startblocket för världserövring medan kommunismen med dess teoretiska vanföreställningar hade missat alla chanser, allianser och historiska möjligheter.

Frågan i dag är vad som nu ska kunna skrämma kapitalismen snäll. Det nya hotet - islamismen - generar endast polisstatsreflexer och konsumismen har blivit ett nytt opium för folket. Kommunismens spöke borde återuppfinnas för att åter, befriad från Gulag, gå genom världen.

Biografi/politik

Ann Charlott Altstadt