ÅSIKT

Lyssna… Allgén!

Vem har undanhållit mig det här? frågar MIKAEL STRÖMBERG

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Kompositören Claude Johannes Maria Loyola Allgén föddes som Karl-Thure Allgén. Nu, 16 år efter hans död, kommer två praktverk med hans musik ut på cd.
Foto: AFTONBLADETS BILDARKIV
Kompositören Claude Johannes Maria Loyola Allgén föddes som Karl-Thure Allgén. Nu, 16 år efter hans död, kommer två praktverk med hans musik ut på cd.

Uppsluppen moll. Ett harmoniskt tillstånd bortom dur och moll.

Det förekommer ibland i östeuropeisk musik och finns ofta i Claude Loyola Allgéns (1920-1990) kompositioner.

Nu ger nosag ut två praktverk på cd: Sonat för violin och Stråkkvartett nr 2. Och musiken slår emot trumhinnorna med en monumental kraft.

Hallå, vem har undanhållit mig det här?

Ta stråkkvartetten, med ett tänjbart Allegro elastica, ett stillsamt flödande Adagio Serioso på 27 minuter, ett kvistigt Scherzo fullmatat med infall - och utfall över det västerländska musikarvet - och ett avslutande Presto som springer genom en bergmansk skog med jagande skuggor - eller är det Tjorven och Saltkråkan på dubbel hastighet? IORE kvartetten gör en bragd.

Den konstnärliga bragden är om möjligt än större i den vulgo-stora violinsonaten på hundra minuter. Stycket tar några år att öva in och kräver en uthållighet av ovanligt slag för att både lyssnare och violinist ska orka slå hål på den känsloladdade fasaden som så ofta står framför Allgéns musik. Bakom finner man ett hav av torr musikhumor. En Paganini on the rocks. En tragisk clown som hänvisar till Bachs kontrapunkt. Joar Skorpen spelar sonaten med en enastående linje och musikalisk uppmärksamhet, och som bonus innehåller utgåvan dessutom en konsert-dvd.

Klas-Thure Allgén föddes i Calcutta av svenska föräldrar, växte upp i Djursholm och bytte namn till Claude Johannes Maria Loyola Allgén 1950 i samband med konvertering till romersk katolicism. Han började studera komposition och viola vid Musikhögskolan i Stockholm redan som mycket ung, 1936. Under 1940-talet tillhörde han Måndagsgruppen tillsammans med andra radikalmodernistiska tonsättare.

Men snart hamnade han i ett utanförskap med illvilliga rykten om hans "ospelbara" musik. Efter sin konvertering utbildade han sig till präst i Österrike och Holland, men blev aldrig prästvigd utan drog sig tillbaka till en asketisk tillvaro i Täby. Han omkom vid en brand i sitt hem, som saknade både el och vatten och avlopp. Och i branden förstördes även originalmanuskripten till ett okänt antal verk.

Eventuellt hade han förberett sig länge för en alienerad tid. Den började redan före år 0, när begreppet "Gud" upplöstes i världsligheten. Detsamma kan sägas om Allgéns musik i den brytpunkt vi nu befinner oss. Den saknar generellt normativa begrepp. Så för att slippa predika refererar den istället till ett slags gudsskeende. Det finns en allestädes tom mängd, en obestämbarhetsprincip, en vit duk som ska täckas. Kompositionerna vecklar ut sig och tar stor plats, därav Allgéns musikaliska evighetslängder.

Han längtar till avskildheten, utan att för den skull välja bort sammanhangen som skulle kunnat passa hans konst. Kanske bort från den svenska nepotismen, till ett annat land med en ålderdomlig världsbild. Hur som helst är han en av dessa tvärstubbar som vägrar spela med i den sociala dynamiken. Särskilt i ett litet land som Sverige.

Han är gammalmodig nog att fördöma 60-talets modernister för att ha plottrat sönder musiken. En humanist som tror på ödet och en osynlig makt. En antik tragöd som in i det sista filade på sina kära ackordtyper, den doriska (gudomliga) och den lydiska (mänskliga). Han gillade till och med föreställande måleri.

Ytterst handlar Allgéns musik om exil och hade han någon talang utöver musiken så var det att inte passa in någonstans.

En av hans förebilder är absolut Johann Sebastian Bach, till exempel Bachs Musikalische Opfer eller Mozarts stora g-mollsymfoni, eller det lite udda motivet vid sidan av, till exempel i Chopins postuma c-moll-preludium. Allgén använder deras musik och gör den till sin egen och strör ut alla toner likt ett stjärnspill över notbladen. Till slut bildas en potentiell musik i dräktig förväntan, betydligt större än tonsättarens egna tankar. Här existerar bara huvudstämmor, inga understämmor. Men musiken är samtidigt förvånansvärt gripbar i all sin kraft.

Ett kärl ska fyllas. Det innebär mycket arbete, bara en försvinnande liten del av musiken hörs ju bland oss här nere på jorden. Det gäller alltså att dra fram den hörbara musiken ur tystnaden utan att fastna i ett Horror vacui (skräck för tomrummet); som det står skrivet överst på Allgéns sista partitur, en saxofonkvartett.

I fröet ligger allt inneslutet. Energi balanseras i skålar. När ett motiv är tömt på bränsle utvecklas det inte mer. Så börjar musikverket föda sig självt. Liksom fortspinna och skruva sig i en inre polyfoni efter "vad musiken själv vill". Det är inte omedelbart lättlyssnat men däremot lätt uppåtsträvande, högfrekvent, intensivt, rastlöst, resignerat och direkt anslående. Det handlar om retorik och psykologiskt hantverk.

I ett skede då många av landets institutioner vacklar i sina beslut om det är ungdomen, pensionärerna, abonnenterna, dåtiden, nutiden eller framtiden man bör satsa på. Just då, bör man lyssna till något så otrendigt som Claude Loyola Allgén. Han, som i hela sin eufori lyckas säga vad musik kan åstadkomma.

nosag CD (114 och 3115)

Musik

Mikael Strömberg