ÅSIKT

Vi behöver en jordreform

JOAR TIBERG läser en bok om skogen men ser en annan lösning

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Indien blev självständigt 1947 var ett av kongresspartiets löften att genomföra omfördelning av jord. Ansvaret för reformen delegerades dock ner på lokal nivå där den lokala eliten såg till att omfördelningen omöjliggjordes.

Delegering nedåt och utåt är en återkommande taktik för att undvika smärtsamma reformer. Man ser samma mönster i ANC:s Sydafrika, där jordreformen går trögt.

Skogen vi ärvde heter en nyskriven rapportbok om den svenska skogen. I den diskuterar Eva-Lotta Hultén framtidsscenarier för denna vår kanske viktigaste naturresurs. Hultén tar upp nya, moderna metoder för skogsbruk, mindre kortsiktiga än kalhyggena. Det gäller plockhuggning, mindre skogsmaskiner, eller bruk av hästar, vilket Anneli och Anders Blomberg utanför Helsingborg prövar med viss framgång. Stora maskiner skapar ofta röta i träden, ett växande problem.

Men de svåraste frågorna tas tyvärr inte upp i boken, dem om ägande och kontroll.

Sveriges skogar ägs till stor del av ett fåtal privata och statliga koncerner. Makten ligger långt ifrån innehaven och sammandrabbningarna med lokalbefolkningarna, som sedan rationaliseringarna mycket sällan har någon anställning eller annan koppling till företaget, vid avverkningar är legio.

Detta är maktuppställningen. Visst kan skogen skötas annorlunda, enligt till exempel Umeåprofessorn Mats Hagners "kontinuitetsskogsbruk" med självsådd och större åldersvariation i skogarna. Men intresset hos de stora bolagen för högre förädlingsgrad vid källan och skonsammare hyggen är svagt. Av naturliga skäl. De modernare tankarna hotar den struktur de byggt upp, med stora anläggningar vid kusterna och skogslänen som tysta avfolkade råvarulager.

Det behövs därför en jordreform för att det svenska skogsbruket ska kunna närma sig hållbarhet. Naturreservaten är dagens tvivelaktiga lösning, för att åtminstone små öar av liv ska bevaras (och stadsmänniskorna ha någonstans att söka sig och uppleva "naturlig skog").

Eva-Lotta Hultén vågar inte tro på en annan ordning. Hon "litar inte på rovdriftsdjuret människan", skriver hon, utan menar att reservaten måste till, människan skyddas mot sig själv.

Jag delar inte hennes uppfattning, utan tror att det är ramarna som tvingar fram rovdriftsbeteendet. Med andra skogspolitiska ramar skulle ett helt annat beteende kunna ses. Till det behövs politiska initiativ. Och de finns, men knappast hos den sittande makten.

Därför får vi hålla tillgodo med de knäpptysta plantagerna och reservaten. Så länge. När jordreformen till sist kommer - kanske till följd av ett instabilare klimat som ger minskade skördar och ökade sociala spänningar - kan det ske med eller utan våld. I Indien likaväl som här.

Atlas

Samhälle

Joar Tiberg