ÅSIKT

BILDER FRÅN EN POJKFLICKAS LIV

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jonas Brun.
Foto: SARA MAC KEY
Jonas Brun.

■ ■ Jonas Bruns första diktsamling (2004 debuterade han med en roman) Det här är platsen/Ett barn hos Gud skulle kunna ses som en syntes mellan 80-talets ännu tämligen tematiskt och stilistiskt brokiga diktsamlingar, och senare decenniers ofta mer (tematiskt, stilistiskt) sammanhållna. Boken presenterar sig också som "två böcker i en pärm"; från ena hållet läser jag den långa sviten Ett barn hos Gud, och från det andra Det här är platsen som består av flera korta avdelningar.

Ett barn hos Gud har ett starkt berättande drag. Mest intressant är sviten i sitt undersökande av maskulinitetens gränser och villkor, vilket sätter Brun i tematisk förbindelse med författare som Johan Jönsson och Ola Klippvik. Men kanske, till följd av svitens Guds-vrid-vändande, finner texten sin mesta bundsförvant i norrmannen Steinar Opstads samling Tavler og bud (1996). Men där Opstad gestaltar en flickaktig pojke, en spirande sexualitet, ett lantligt landskap i starka - narrativa - färger, skänker Brun mest glimtar. Här finns något blankt abstrakt, närmast situationslöst:

"Är det ingenting

det här, jag är också

en beväpnad. Du är

en ständigt ägande.

Pojkflicka, pojkfitta.

För mig bakom ljuset."

■ ■Det här är platsen är mindre berättande, mer bildtät. Dess hantering av metaforer får mig att tänka på en poet som Marie Lundqvist, även om Brun är mer sparsmakad i bildrikedomen. Vad som däremot inte förekommer sparsmakat är det slags utsagdhet som resulterar i olika livsvisdomar eller "så här är det"-påståenden. Ett fint exempel är följande dikt: "Din röst är en plats som varje / ljud är en plats och någonstans / här finns den insamlad och anrikad / till en våglängd och ett namn". Precis som i Ett barn hos Gud arbetar Brun med begrepp (överallt, alla, man, varje, hela tiden, alltid, någon) som genererar en stark känsla av vaghet eller kontextlöshet.

■ ■Vaghetens andra sida, vilket jag ser som ett problem, är att texterna blir svepande av anspråk: något är som det är överallt eller någonstans och alltid. Till viss del skriver jag under på det. Samtidigt undrar jag varför det är intressant att få veta att-så-här-är-det. Men särskilt bekymmersam är vaghetens auktoritativa/universella dimension - den som får mig att vilja svara: nej, det är inte så det är för mig. För mig är/känns/tänks det annorlunda. Vad texten än påstår. Så säger den mycket lite om själva annanheten när den talar om tillvaron. När den talar till mig - men talar varifrån - från vilken plats?

Lyrik

Hanna Hallgren