ÅSIKT

När ondskan kom till folkhemmet

JAN ARNALD hoppas på en djupare forskning kring deckaren

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sara Kärrholms avhandling om den svenska pusseldeckaren börjar med att bekräfta en sak som länge har känts välbekant. Pusseldeckaren uppenbarar sig efter tider av ordentlig global kris, som ett mysigt duntäcke efter lång tids kyla. Det går nästan att läsa allegoriskt – visst drabba s idyllen av en störning, men den är tillfällig, det går snart över. Det ingår i kontraktet mellan författare och läsare att idyllen alltid återställs på slutet.

Men så kommer nästa insikt: Det som i England skedde efter första världskriget skedde i Sverige efter andra världskriget.

Det ger lite perspektiv på den samtida verkligheten. Det som i England (förvisso en historiemedveten nation) tillhör historien är i Sverige fortfarande levande (hade det tillhört historien hade det å andra sidan varit bortglömt). Maria Lang är betydligt mer aktiv än Agatha Christie, om man säger så.

Problemet med Sverige är att fördröjningen kvarstår. Det innebär att det nyaste man ser är nästa steg, i vårt land så tydligt manifesterat av Sjöwall-Wahlöö. Jag tror att det är denna kontinuerliga fördröjning som gör att det är så svårt att komma förbi begrepp som ”samhällskritisk deckare”, begrepp som alltid får mig att somna. För den svenska offentligheten har kriminalromanen inte tagit ett enda steg förbi Sjöwall-Wahlöö. Det är svårt att få fäste bortom.

Sara Kärrholms avhandling är en rekorderlig, klassisk avhandling som oklanderligt belyser den svenska pusseldeckarens relation till det samtida folkhemmet. För mig är problemet möjligen att allting är välbekant. Det hade varit trevligt med en enda liten överraskning. Tyvärr finns det inte särskilt mycket överraskande att hämta i materialet. Det är helt enkelt ganska torftigt.

Det hade varit intressant att finna nya litterära perspektiv på Stieg Trenter, Maria Lang, H-K Rönblom (och i viss mån Vic Suneson), men det är inte riktigt Kärrholms mission. Tvärtom handlar det om att foga in dem i ett generellt sociokulturellt mönster, ett folkhemsmönster. De blir representanter snarare än individer. Vilket delvis förklaras av att avhandlingen ingår i ett lundensiskt forskningsprojekt som heter Det kalla krigets berättelser.

I korthet handlar detektivromanen under det kalla krigets tidevarv om att detektiven bekämpar ondskan som annars riskerar att sprida sig. Detektiven och samhällets goda blir ett.

Det handlar alltså om den traditionella skillnaden mellan populärkultur (som studeras som generellt fenomen, alltså sekundärt) och finkultur (som studeras som individuellt fenomen, alltså primärt). Det finns ingenting som håller åtskillnaden mellan dessa fiktioner vid liv som den så kallade populärlitterära forskningen.

Om vi någon gång får en riktigt bra avhandling om den svenska kriminallitteraturen hoppas jag att det inte sker inom ramen för forskning om populärlitteratur. Först då kan vi på allvar hoppas på en framtid för svensk kriminallitteratur.

Jan Arnald