Aftonbladet
Dagens namn: Signe, Signhild
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Lura mig – nu!

    Mig kan dom i alla fall inte lura, muttrar jag när elräkningen ska betalas. Andra kanske. Men inte jag.

Nähä.

Man hör det genom historien. De är de andra dumbommarna förstås (skrock, skrock), flocken, eftersägarna, de mentalt nerskruvade som står där kedjade med en ring i näsan och snackar om hur fria de känner sig.

Som blir lurade.

Visst är det läskigt. Att höra sig själv peka finger åt de andra. När det förhåller sig precis tvärtom. Vi vill ju bli lurade. Det måste vara så. Annars skulle historien vara oförklarlig.

Jag sitter just och läser en bok, Tidernas största bedrägerier, om mannen som sålde Eiffeltornet. Han var tjeck och hette Victor Lustig. Det var 1925 och han sålde det för 250 000 franc. Två gånger.

Offret kunde ha varit jag. Vilken känsla just när man har köpt Eiffeltornet! Komma hem och säga: Kolla vad jag har köpt.

Driften att bli lurad är oemotståndlig.

Victor Lustig formulerade själv en manual: Var en god lyssnare. Vänta på att den som ska luras berättar om sig själv. Verka aldrig uttråkad.

 

    Nej, det är inte en beskrivning av raggning på en krog. Det handlar inte heller om Björn Rosengren. Är det någon som minns honom? Han sålde Telia. Till oss själva. Fick folk att rusa till banken för att bli av med hälften av sitt sparkapital.

Men sådana som Björn Rosengren luras inte när de säljer ut elförsörjning, tåg, skolväsende och återstoden av nationen. Det råkar bara se ut så.

Skryt aldrig, pläderade Victor Lustig. Låt offret själv ta initiativ.

Precis. Det är som att boka tid hos Bostonstryparen för behandling av nacken. Vi gör det självmant. Björn Rosengren är vår egen sjuka projektion. Han är vår egen skapelse.

Hela folk marscherar under samfälld sång mot underkastelse. Sedan skyller vi på de andra, dumbommarna som lät lura sig.

Victor Lustigs försäljning av Eiffeltornet var inte något av tidernas största bedrägerier. Det var ett lagom stort bedrägeri och en bra historia som gör oss lite lugnare.

Han kom till Paris tillsammans med en kumpan, Dan Collins, och upptäckte ett tillkännagivande i en fransk tidning. Eiffeltornet var i uselt skick och måste repareras, ja, kanske rentav rivas.

Lustig lät hyra en svit på Hotell Crillon i namn av biträdande generaldirektören vid post- och telegrafministeriet, som ansvarade för Eiffeltornet. Han bjöd in fem skrothandlare till förhandling och budgivning och hävdade att saken måste skötas under yttersta diskretion. Eiffeltornets sjutusen ton järn var till salu.

En av skrothandlarna tog lån på sitt hus och slog till. Men han var ändå lite tveksam just när checken skulle överlämnas. Men då förklarade Lustig att den informella platsen för affärsuppgörelsen berodde på att franska ämbetsmän var underbetalda och att ...

 

    Han behövde inte säga mer. Skrothandlaren sken upp, halade fram ytterligare några tusenlappar som muta och räckte över checken.

Lustig drog i väg med pengarna och skrothandlaren vägrade polisanmäla händelsen för att inte bli utskrattad. Så efter en tid återvände Lustig till Paris och sålde Eiffeltornet ytterligare en gång till en av de andra skrothandlarna.

Först tio år senare greps Victor Lustig och fördes till Alcatraz. Björn Rosengren är fortfarande på fri fot. Och för alla oss andra slocknar ljuset när vi upptäcker att vi blivit lurade. Av oss själva.

Doktor Gormander
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet