ÅSIKT

Döden är livet

ULRIKA STAHRE ser fram emot en ny säsong av Six feet under

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”Six feet under”.
Foto: WARNER BROS
”Six feet under”.

Om inte American Beauty hade blivit en succé och kammat hem fem Oscar, bland annat för bästa originalmanus, så hade inte produktionsbolaget HBO gett manusförfattaren Alan Ball fria händer att skapa ett nytt verk: Six feet under. Eller: om inte elfte september hade varit så hade kanske inte den nya serien (premiärvisad i juni 2001) kommit någon vart hos vare sig kritiker eller publik. Men i en efterbörd av sorg som inte bara blev hämndbegär fann den sig väl till rätta. Åtminstone menar man det i den nyligen utgivna antologin Reading Six feet under: Tv to die for, utgiven av Kim Akass & Janet McCabe (I B Tauris), första försöket att analysera serien akademiskt.

Berättelsen om begravningsbyrån Fisher & Sons, inrättad i familjens hus i utkanten av Los Angeles, tycks fylla en lucka. Den lucka som heter försoning, läkning. Besattheten av döden i den amerikanska (populär)kulturen är visserligen stor, men den handlar mest om skuld: död är samma sak som att någon annan är skyldig. Ett lik betyder att en mördare ska straffas. I Six feet under finns det sällan några skyldiga, och om de skulle finnas är deras skuld enorm, omätbar – bortom det som kan straffas bort. En yngling blir delvis skyldig till att hans sexårige lillebror skjuter sig. Hur betalas det?

Döden är det värsta. Det är inte ett dugg trösterikt att vetskapen om döden stärker livet. Att döden är livet: att utan den skulle det mesta te sig helt trivialt. Den stora resonanslådan mot vilken erfarenheterna studsar, får någon mening. En hisnande intighet. Varje söndag från och med nu och tolv veckor framåt kan man – via en vissnande blomma, gravstenar, en död blick – bli påmind om döden så nära det bara går. Och fundera på själva begravningen och dess förberedelser som mötet mellan de levande och de döda. Varje avsnitt börjar med dödsfall och avslutas med begravning: vad som där-emellan sker sker i ett ingenmansland, i limbo. Kanske är det därför serien lyckas bli så närvarande, kristallklar.

Men Six feet under är speciell på många andra sätt. Den är en serie som skapats utan tydliga förebilder inom filmen, miljön är högst unik i tv-sammanhang, den presenterar en rad för sammanhanget ovanliga gestalter: homosexuelle David, mamma Ruth – mitt i livet, med vuxna barn och klimakteriekänningar men inte uträknad som vare sig kvinna eller människa: hur många sådana roller finns det? – dottern Claire som kämpar med sitt vuxenblivande och som verkar vara den enda i familjen som verkligen känner av att hon bor så nära det döda.

I Reading Six feet under pekar en rad film- och tv-forskare på de punkter som gör serien intressant. Tydligast är att den är ”postpatriarkal”: dess allra första avsnitt inleds med att pappan, Nathaniel Fisher sr, krockar med en buss när han är i färd med att tända en cigarett – den snabba döden ersätter ironiskt den långsamma – och lämnar sin familj att själva pussla ihop spillrorna och sig själva.

Är det något som skapar en traditionell såpastruktur så är det förstås Familjen, den mer eller mindre ”välfungerande”. Frånvaron av Fadern är inte heller så unik: men jämför man med en annan HBO-succé, Sopranos, blir det tydligt att fadersgestalten där är allt, både bokstavligen och symboliskt. Han ges och tar makt och inflytande, hierarkierna är tydliga om än under ständig förhandling. I familjen Fisher återkommer patriarken bara som ett livsnjutande spöke, lyckligt oansvarigt, ytligt, maskulinistiskt. Det är en närvarande frånvaro som åtminstone i de första säsongerna var sorglös – det postpatriarkala tillståndet tycktes betyda både frihet och ett ökat behov att nysta upp livet. Dödens skugga vilar så tungt på familjen Fisher, samtidigt som alla former av sex utlevs, skildras, diskuteras. Davids resa från självföraktande till stolt bög måste vara en av film- och tv-historiens mest trovärdiga. Sammanvävd med hans agerande i den kristna kyrkan och tron blir hans långa komma ut-process mer än ett synliggörande av en förtryckande struktur. Ett realistiskt kaos.

I förordet till Reading Six feet under poängterar Mark Lawson att tv borde analyseras som tv och inte som film: alltså i relation till det omgivande flödet av nyheter, sport, underhållning, såpor och dokusåpor. Nu görs det tyvärr inte i antologin – snarare presenteras just läsningar, i de flesta texterna anförs replikerna som enda exempel, inget annat beskrivs – men när vi nu går in i den fjärde säsongen i SVT (den femte och sista visas i Canal Plus) kan vi på egen hand roa oss med att låta dödens, kärlekens och sexualitetens vidlyftigheter spilla över på allt det andra.

Fotnot:

Six feet under sänds på söndagar 21.20 i SVT 2 med start i kväll.

Ulrika Stahre