ÅSIKT

Han såg in i vår tid

Gunder Andersson läser om Artur Lundkvist. 100 år i dag, fredag.

1 av 2 | Foto: REPORTAGEBILD
Artur Lundkvist - hans 100-årsdag firas med en ny bok.
KULTUR

Artur Lundkvist var

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ingen man läste som ung och radikal på 60-talet. Hans namn var förstås bekant, som lyriker, essäist, kritiker, introduktör.

Men knappast som politisk skribent, även om man vagt hört talas om tredje ståndpunktsdebatten i början av 50-talet. Det fanns mer näraliggande auktoriteter: Jan Myrdal, Göran Palm, Sara Lidman. Lundkvist hade en nimbus av borgerligt anfrätt skönande, en estet ut i fingerspetsarna, l´art-pour-l´art-frälst, även om han tydligen begått någon sorts politisk harakiri på 50-talet.

Det var ett vedertaget synsätt inom stora delar av vänstern. Så dumt. Så övermåttan okunnigt.

Och för yngre människor i dag? Möjligen för vissa ett namn, knappast mer.

Därför är Diaz bok Oliktänkaren en välgärning. Han tar djupa spadtag ned i svensk 1900-talshistoria, litterär och politisk, och det han får upp är ingen vacker syn vad gäller samhällets attityd till en intellektuell sanningssökare.

Artur Lundkvist var självlärd småbondeson, självtänkande och egen, utanför alla kotteribildningar, trots kollektivboken 5 unga 1930, där också Harry Martinson ingick. De sades bland kritiker företräda en ny litterär skola, "arbetarförfattare", en etikett Lundkvist redan från början avvisade med stor frenesi. Han ville vara sin egen skola, och förblev det.

Diaz fokuserar på den politiske Lundkvist, även om han också berör hans lyrik, reseskildringar och den "fria kärleken" i äktenskapet med Maria Wine. I slutet av boken ingår också ett antal texter av Lundkvist själv, i huvudsak politiska.

Redan tidigt var Lundkvist en källa till upphetsad oro hos säkerhetstjänsten. I 35 år övervakade de honom och Maria Wine. Diaz har haft tillgång till protokollen från dessa "spaningar". De utgör en skrattretande läsning. Efemära iakttagelser och fria spekulationer blandas. Efter dryga halvårets spaning på Maria Wine och en engelsk medborgare går det upp en talgdank för dessa verklighetens Kling och Klang: det rör sig inte om statsfientlig verksamhet utan om, som det heter i protokollet, "s.k. kärlek".

Lundkvist företrädde hela livet humanismens och fritänkandets ideal. Det gjorde honom obekväm, främst under kalla kriget. Han var en av de få som vågade öppna näbben mot den etablerade sanningen om USA:s världsfrälsarroll som klubbades igenom i landet av en cigarrökande koleriker med "en gällt genomträngande röst, en ilsken sågklinga som skär genom dånet från vattenfall av Niagaras storlek". Alltså Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten. Lundkvist stoppades som skribent i tidningen. På frågan om det inte rådde åsiktsfrihet svarade Tingsten: "Dess gränser bestämmer jag." Lundkvist flyttade till Morgon-Tidningen (s).

Som politisk analytiker var Lundkvist beundransvärt framsynt, mer betydande än samtiden och eftervärlden velat se. Det gällde långt fram i livet, när han konstaterade det farliga i att politiska rörelser höll på att ersättas av religiösa, vilket lätt alstrar fanatism - något vi knappast såg exempel på då, däremot i dag. Han kritiserade studentvänstern på 60-talet för historielöshet och brist på verklighetsförankring och förutspådde dess snara upplösning.

Men viktigast är ändå hans tidiga 50-talsanalyser av utsugningen av det som senare kom att kallas u-länder eller tredje världen och USA:s aggressiva roll i världspolitiken. Några exempel på dessa texter finns med i boken. De känns otäckt profetiska och högst dagsaktuella. Samtidigt är det rätt tydligt att vissa av Olof Palmes argument i det berömda Gävle-talet 1965 varit i säck innan de kom i påse.

Som skönlitterär författare var Artur Lundkvist ojämn, må detta erkännas. Han levde själv aldrig upp till de ideal han ville pådyvla andra: att skriva mindre, men bättre. En och annan Nobelpriskandidat föll säkert under bordet för att de skrev för mycket.

Artur Lundkvist hörde till de stora utmanarna, de stora sanningssägarna under vårt litterära 1900-tal. In i Akademin kom han också till slut, trots en del internt knorrande. Hans kunskaper gick inte att undvara.

Ett pris fick han betala för sanningslidelsen: efter ett USA-besök på 40-talet släpptes han aldrig mera in, trots ideliga inbjudningar från olika universitet. Sovjet släppte ogärna ut folk, USA var lika totalitärt fungerande när det gällde insläppet - en något paradoxal illustration till Lundkvists "tredje ståndpunkt": att båda stormakterna var lika goda kålsupare.

Döda författare försvinner lätt ur fokus. Det är högst beklagligt i Artur Lundkvists fall, hans livsverk var gigantiskt och i många stycken gränsöverskridande och nyskapande. Det är bara att hoppas att Diaz bok åter ska placera honom i det dagsaktuella litterära medvetandet.

Litteraturhistoria

Gunder Andersson