ÅSIKT

Sverige behöver fler satirtecknare!

”Det är bara satirtecknare som kan ge färg åt de färglösa”

1 av 3
Fredrik Reinfeldt 2006, karikatyr av Kjell Nilsson-Mäki.
KULTUR

Innan socialdemokraterna ens har börjat sin valrörelse ställs krav på hur den skall föras. Det är inte bara mejlen om Fredrik Reinfeldts påstådda privatmoral som - helt riktigt - fördöms.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Även Kjell Nilsson-Mäkis satirteckningar för SSU kritiseras som osmakliga, infantila och något som borde stoppas.

I Aktuellt i förra veckan sa moderatledaren att det är obehagligt att se sig själv framställd som en varulv. Själv ledde han en gång ett ungdomsförbund vars agitation gick ut på att Olof Palme hade en diabolisk fysionomi.

Kontrastbilder. Det finns många variationer på samma tema.

I den hårda valrörelsen 1928 utmålade högern arbetarrörelsen som ett gäng kosacker som ville ta de svenska männens kvinnor och kvigor. I en affisch från samma år ramlar masken av Per Albin. Bakom arbetarledaren fanns en rysk smällare med monsteransikte.

Åren runt sekelskiftet 1900 gjorde O. A. en teckning där Branting försöker skrubba ren Hinke Bergegren, som bara blir svartare - ungsocialisten visar sig vara Hin håle själv. I en annan bild framställs Hinke som ett sinnessjukt vilddjur som måste kedjas. Albert Engström var inte sen att haka på sin tecknarkollega. De populära bilderna spreds i Strix, Söndags-Nisse och Naggen.

All politisk satir är inte träffsäker, men Nilsson-Mäkis karikatyrer är det, bortsett från varulvsbilden som inte är lika överraskande som de andra, även om den alltså ingår i en gammal tradition. Det Reinfeldts motståndare säger med ord - att hans politik inte alls skapar välfärd, utan tvärtom slår mot sjuka, arbetslösa och underprivilegierade - säger satirtecknaren med tusch.

Sverige behöver fler, inte färre, satirtecknare som ger sig i kast med politiker och makthavare. Det är bara de som kan ge färg åt de färglösa och få oss att dra på munnen åt det som egentligen inte är något att skratta åt.

Läs mer:

Åsa Linderborg