ÅSIKT

Massrörelse

GUNDER ANDERSSON läser om hur ett helt folk lämnade sofflocket

1 av 2 | Foto: NISSE SCHMIDT
I dag är det dags.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag finns en rad idrottsevenemang som lockar stora deltagarskaror, mer eller mindre vältränade: Stockholm Marathon, Tjejmilen, Vättern runt, Vansbrosimningen, Pelle Svanslösloppet (i Uppsala), Vårruset, Tjejtrampet, för att nämna några. Vasaloppet är äldst, som kom i gång 1922, men samlade ända in på 50-talet bara något hundratal deltagare, ibland knappt mer än femtio.

Denna massidrott föddes under andra världskriget, en tydlig brytpunkt för svensk idrottsrörelse. Medan statsmakten tidigare varit skeptisk och ibland öppet negativ till idrotten blev den under dessa år viktig i mobiliseringen av folket, som skulle göras friskt, sunt och konditionsstarkt. Det är temat för historikern Johnny Wijks Idrott, krig och nationell gemenskap.

Idén att som beredskapsåtgärd göra folket sportigare framlades i januari 1940 och kom från högsta ort. Prins Gustaf Adolf ledde en kommitté med folk från en rad organisationer med arméstaben i spetsen, men även folk från press-

en, som Torsten

Tegnér. Ur denna tankesmedja framkom produkten "fältsport".

Målet var att folk skulle lämna sofflocket och röra på sig till fots eller på skidor. Gärna i skog och mark, och långa sträckor. Påbudet hörsammades. Stockholmsstudenterna åkte vid ett tillfälle skidor fem mil i obanade spår. Senare tillkom de så kallade riksmarscherna, som anordnades år efter år, med märkestagning. Ett år i form av en "folklandskamp" mot Finland som finnarna vann överlägset.

"Idrottspropaganda" gjorde succé. Speciellt gällde det riksmarscherna, som sammanlagt lockade flera miljoner deltagare. Folk gick man ur huse för att gå femton kilometer, menighet blandades med honoratiores. Prinsarna Gustaf Adolf och Bertil riksmarschade, liksom ministrar och kända skådespelare.

Riksmarschen blev så framgångsrik att Svenska gångförbundet, som försålde märkena, fick in för mycket pengar. Resultatet blev en skandal av det slag vi vant oss vid men som var obefintliga då: olika lyxsatsningar och en representation som fick revisorerna att gå i taket.

I skildringen av kroppsspäkningen i krigets skugga är Johnny Wijk väl påläst. Sämre blir det när han tar sig an elitidrotten innan och under kriget, inte minst när han behandlar världskrigsårens idrottsikoner framför andra, löparna Gunder Hägg och Arne Andersson.

Han har helt missat den politiska bakgrunden till Häggs USA-turné 1943. Sveriges skamfilade rykte behövde putsas upp, UD var starkt engagerat och förde inför resan hemliga förhandlingar med Hägg på hotell Carlton.

När Hägg och Arne efter krigsslutet 1946 diskades för brott mot amatörreglerna hade de spelat ut sin roll som nationella symboler. Många kände till de svarta pengarna, när kriget var över var det dags att slå till. Johnny Wijk avstår märkligt nog från varje försök till analys av skeendet.

Mot huvudtesen i Wijks bok finns dock inget att invända. Den centralt mobiliserade sportigheten under kriget innebar födelse av en större och starkare idrottsrörelse. Till detta bidrog idoler som Hägg och Arne Andersson, som via sina rekord och all mediebevakning inspirerade många att träna och tävla.

Idrottshistoria

Gunder Andersson