ÅSIKT

Modig muslimsk Molière

MARIO GRUT ser en Molière som riskerar en fatwa

Maria Salomaa som Agnes och Sven Wollter som Arnolphe i ”Hustruskolan”.
Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Maria Salomaa som Agnes och Sven Wollter som Arnolphe i ”Hustruskolan”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi minns alla hur det var när Molière lät usle Arnolphe (en gubbe på 42) låsa in lilla Agnès och fostra henne att bli hans fru. Och hur allt blev så innerligt annorlunda när ädle Horace lade sina sammetsögon på henne och kärlek uppstod.

Katastrof för Arnolphe! Klang och jubel för alla övriga!

Är det denna fyrahundraåriga moralitet som fått upp texten på teatern (för opportunt inlägg i feministdebatten) tror jag närspel av Kvinnans slaveri ur Charles Fouriers Kritik av kapitalismen (1808) varit effektivare.

Eller en dramatisering av Det andra könet av de Beauvoir.

Hur som helst. Här är nu Molière i vanlig färd med stick och demaskeringar Och aktörer i färd med att skärpa hans ironier i djärv regi (Zandén) och med ökenlik dekor (Östbergh).

Det djärva och ökenlika är en flytt av pjäsens handling till en nordafrikansk bit Sahara på 1930-talet. Vilket betyder att usle Arnolphe görs till muslim. Och att alla hans fördomar och bakåtsträverier uppenbarligen ska betraktas som del av en tradition garanterad sen länge genom arabisk fostran.

Det lilla problemet blir då hur Agnès ska befrias från den urbota muslimofili som är Arnolphe.

Det stora problemet blir hur Zandén ska räddas från fatwan som hans islamofobier sannolikt ger honom av Irans mullor.

Och var så säker. Då kommer inte konst att vara nån ursäkt.

I mellantiden kan vi roa oss med denna hustruskola. Byggd med mycket mer finkänslighet än bilderna i Jyllands-Posten.

Arnolphe (Wollter) är förstås storartat trångsynt och Agnès (Salomaa) vänslas väl med kulturfienden Horace (Gillinger).

Medan ureuropéerna Chrysalde (P Falk) och Oronte (N Falk) sjunger omuslimska värdens lov med en Enrique (Lindegren) i amerikansk uniform. En hysterisk notarie (Cauchard) rasar runt med franska fraser. Inte ens de tjänande (Nyroos/Dolata) låter riktigt muslimska i sina komiska turer.

Det mesta förefaller kort sagt bisarrt. Varken rött vänsterut eller blått högerut. Snarare violett. Elegant och underhållande och med en vikt på mindre än två gram per eftertanke.

Må fatwan bli lika lätt.

Teater

Mario Grut