ÅSIKT

Subversivt

JAN ARNALD om en fartfylld språklek av Jonas Hassen Khemiri

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Shebly Niavarani i "Invasion!".
Foto: PETRA HELLBERG
Shebly Niavarani i "Invasion!".

Huvudpersonen i Jonas Hassen Khemiris debutpjäs på Stockholms stadsteater är ett ord. Det är inte ordet "invasion", titeln som snarare beskriver vad pjäsen utför. Nej, huvudperson är ordet "Abulkasem". Just ordet.

I grund och botten handlar det förstås om identitet och utsatthet, om alltför snabb etikettering och om förutfattade meningar - men det handlar lika mycket om hur språket skapas ur kreativa missförstånd som i fel händer blir synnerligen destruktiva.

Det låter kanske lite tungt, men det är det inte alls. Tvärtom har regissören Farnaz Arbabi åstadkommit en lätt och flyhänt, rapp och extremt välspelad uppsättning av Khemiris subversiva språkreflexioner.

Det börjar med en invasion. En mycket eterisk och konstfull uppsättning av Carl Jonas Love Almqvists pjäs Signora Luna invaderas av ett par stökiga högstadieelever. Föreställningen avbryts och eleverna, givetvis med invandrarbakgrund, kastas ut. Dagen efter snackar de om sin invasion, om den usla pjäsen - och om ett ord som förekommer i den, ett namn. Namnet är Abulkasem. Det är helt enkelt ett coolt ord.

Därmed påbörjar ordet sin kreativa vandring genom en och en halv tempofylld timme. Från början är det ett skällsord, sedan blir det adjektiv, verb och ett namn som lyckas förgylla det mesta. Det ger kraft åt den krograggande invandrargrabben, identitet åt den homosexuelle discodansaren, mardrömmar åt en iransk asylsökande på rymmen och bränsle åt diverse paranoida terroristjägare.

På en slafsig scen där scenarbetarna spelar en aktiv roll och där ett rödlysande lutande plan är enda rekvisita framförs denna föga sammanhängande kavalkad av infall av en lysande ensemble. Duon Shebly Niavarani och Bahador Foladi gjorde en lysande insats i Riksteaterns En tripp i Alger av Aziz Chouaki förra året, och de är inte sämre här.

Niavaranis bild av den iranske asylsökanden är djupt gripande, och likaså Foladis framförande av Jonas Hassen Khemiris lillebrors berättelse om kosovoalbanen som bränner bort sina fingeravtryck på spisplattan. De kompletteras väl av den energiske Bashkim Neziraj och en högvital Isabel Munshi.

Det har blivit en föreställning med full fart och mycket hjärna där speed och eftertänksamhet inte är varandras motsatser.

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)