ÅSIKT

Förlorarna slickar såren

KLAS GUSTAVSSON läser boken om Ordfront-bråket

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Minns ni bråket i föreningen Ordfront? Som i alla andra konflikter i idéburna organisationer slutade den med att man till slut kunde tala om att det fanns en segrande och en förlorande sida. I antologin Pudelns kärna ger de som förlorade sin berättelse om konflikten. Här medverkar författare som Maria-Pia Boëthius, Ann Charlott Altstadt, Eva Moberg, Mikael Nyberg och Åsa Linderborg. Författarna tecknar, var och en för sig, sin personliga bild av vad som stod på spel i den så kallade Ordfrontfejden (när intellektuella bråkar kallas det i Strindbergs efterföljd för ”fejd” och inte för ”bråk”). Det hela blir till en mycket tråkig bok, snudd på outhärdlig att läsa. Tråkig, därför att den skildrar ett skeende som känns igen från den svenska vänsterns historia. Tråkig också eftersom de medverkande inte i tillräcklig grad förmår att distansera sig från de närliggande händelserna.

I boken ältas samma händelser om och om igen: en kontroversiell intervju om Balkankriget väcker skarp kritik i andra medier (vilket här omnämns som ett ”drev” och ett ”bokbål” iscensatt av ”eliterna” och ”Bonnierpressen”), hur Ordfronts ledning offentligt ångrade publiceringen och senare sparkade journalisten Björn Eklund, hur föreningens ordinarie stämma hävde uppsägningen och hur en dramatisk extrainkallad stämma på nytt rev upp stämmobeslutet och rensade ut kritikerna från styrelsen. Allt skildras med en i längden tråkande upprepning av detaljer om vem som sa vad på vilket möte och vem av aktörerna på motståndarsidan som har vilken pinsam historia från den gamla 70-talsvänstern. Flera sidor ägnas åt ingående stadgetolkningar. För den som orkar läsa finns också ett fylligt appendix med diskussionsprotokoll från redaktionsrådets interna möten, partsinlagor ställda till domstolar och privata brevkorrespondenser. Allt blir väldigt närsynt och perspektivet går förlorat.

Alla som någon gång deltagit i en uppslitande personkonflikt vet att det är lätt att ryckas med och slukas upp. Till slut kan en hel världsbild byggas upp kring den enskilda konflikten. Men för den som befinner sig på bekvämt avstånd från krutröken blir krigsskildringarna svåra att ta till sig. När motståndarsidan ska beskrivas jämför man med McCarthys förföljelser, Francos Spanien och Sovjetunionens åsiktsförtryck. Uttrycket ”pudelns kärna” kommer från Faust. I Goethes roman är denna kärna ingen mindre än djävulen själv. När man läser antologin får man intrycket av att djävulen nu har sitt arbetsrum på Ordfronts kontor på Södermalm. Författaren Inga-Lisa Sangregorio beskriver sina känslor för den motsatta falangen under extrastämman: ”Den dagen kunde jag inte låta bli att hata dem.” Hon skriver därför att ”även om motståndarna är välorganiserade kommer historien att frikänna oss”. Castrotravestin gör gällande att framtida forskare förväntas att återupprätta sanningen. På så sätt kan de goda och förorättade ändå segra.

Men om man hade gått bortom den svulstiga och religiöst färgade retoriken om Ordfrontbråket som en strid mellan gott och ont, skulle det ha funnits plats för både självkritik och reflexion. Åsa Linderborg konstaterar insiktsfullt att vänstern inte har råd med sakfel. Utifrån den insikten borde det också vara på sin plats att Björn Eklund, som publicerade den olyckliga artikeln som delvis förnekade och delvis överslätade de serbiska brotten mot mänskligheten, förklarade det publicistiskt intressanta med att trycka serbisk krigspropaganda. Nu gör han inte det. Eklunds artikel försvaras genomgående i antologin med hänvisning till tryckfriheten. När en artikel refuseras kal­lar man det censur. Men Ordfrontbråket var aldrig något tryckfrihetsmål. Den grundlagsstadgade rätten att få trycka dåligt källgranskad journalistik innebär inte att man nödvändigtvis måste göra det. Och inte just i Ordfront.

Pudelns kärna handlar också om arbetsgivaransvar och föreningsdemokrati. Här är det lätt att nedslås av skildringen. Det är tydligt att Ordfronts konstruktion som en hybrid av kommersiellt företag och medlemsbaserad folkrörelse inte klarade av att rymma det demokratiska samtal som borde ha följt efter den mediala uppmärksamheten. Till slut gick det som det brukar gå i svenska organisationer på vänsterkanten: allt handlade om att hitta kryphål i stadgar, strypa debatt och att mobilisera valboskap till stämman. Bitterheten hos författarna är därför både begriplig och ett uttryck för något djupt mänskligt. Men om man ska förstå vad som hänt, måste först motståndaren förmänskligas och det egna hatet få tid att lägga sig. Pudelns kärna är en tröstebok till de egna fotsoldaterna med budskapet att historien och framtida forskare kommer att ge dem upprättelse. Vi som inte hatar någon av aktörerna i dramat orkar knappt läsa den.

Klas Gustavsson arbetar som doktorand i sociologi vid Lunds universitet. Han sitter i redaktionen för tidskriften Fronesis och har skrivit boken Socialismens liv efter döden (Atlas 2004).

Debatt

Klas Gustavsson (kultur@aftonbladet.se)