ÅSIKT

Offer – än i dag

ANNA POLITKOVSKAJA om förföljda minoriteter - och om Stalin som går igen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ANDERS DEROS

Stalin utsatte som bekant inte bara enskilda individer utan också hela etniska grupper i vårt land för repression. Idén var att vissa folkslag var "goda" och andra "onda". De sistnämnda - som tjetjener, ingusjier, balkarer, kalmucker, krimtatarer, karatjajer och många andra - massdeporterades till de ödsliga stäpperna i Centralasien, där ungefär hälften av dem dukade under av hunger och köld. På de "ondas" bekostnad gynnade man de "goda": man gav dem de deporterades hus och mark.

Så försvann Stalin och ännu senare föll såväl Sovjetunionen som det sovjetiska kommunistpartiet samman, men de etniska förföljelserna fortsätter ändå.

Ingusjierna deporterades 23 februari 1944 och förklarades vara kollektiva fiender till det sovjetiska fosterlandet. Många av dem bodde i Prigorodskij-distriktet i den autonoma sovjetrepubliken Tjetjenien-Ingusjien. När Stalin förvisat ingusjierna skänkte han Prigorodskij-distriktet till det "goda" ossetiska folket i grannrepubliken Nordossetien. När Stalin dött tillät man de överlevande ingusjierna att återvända, men alla deras hus i Prigorodskij-distriktet var upptagna. Ingusjierna slog sig ner i närheten, men de drömde om att återfå sina ursprungliga bostäder.

Direkt efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 antog det demokratiska parlamentet i Ryssland den revolutionerande lagen "om rehabilitering av folkgrupper som utsatts för repression". Ingusjierna började kräva tillbaka sina områden i enlighet med denna lag. Kraven resulterade i ett stort blodbad - hösten 1992 dödades över 500 personer och 18 342 ingusjier fördrevs. De levde sedan under svåra förhållanden i tillfälligt uppställda vagnar - utan rättigheter, utan mantalsskrivning och utan arbete. Myndigheterna matade dem med löften om att man höll på att skapa garantier för att de skulle kunna återvända utan fara. Det förhalades i tretton år. Till slut förstod myndigheterna att detta var en skam för dem. Putin tillkännagav att år 2006 skulle konflikten mellan ingusjier och ossetier lösas en gång för alla. Den 8 februari offentliggjordes ett "Protokoll" och en "Åtgärdsplan för undanröjandet av följderna av den ossetisk-ingusjiska konflikten", skapad av Dmitrij Kozak, presidentens representant i det Södra federala distriktet.

Själva andan i Protokollet och Planen var pro-ossetisk och gynnade alltså det "goda" folket. Således var den också anti-ingusjisk, precis som på Stalintiden. Enligt planen ska staten skapa ett nytt reservat för flyktingarna och dit ska man förflytta dem som i tretton år väntat på att kunna återvända hem. Dessutom ska de lokala myndigheterna på de orter i Nordossetien varifrån folk flydde år 1992 skriva en officiell bedömning av varje person och förklara huruvida det är omöjligt eller möjligt för dem att återvända. Presidentrepresentanten Kozak utgår ifrån att bedömningarnas innehåll ska "framföras" till flyktingarna personligen, och att de därefter själva ska fatta beslut om huruvida de ska återvända utan några garantier för sin personliga säkerhet eller ska slå sig ner i Novyj.

Sålunda innebär dessa "åtgärder" endast att de statliga myndigheterna fjärmar sig från alla detaljer i denna mycket komplicerade och utdragna konflikt, liksom att man frånsäger sig allt ansvar, utom det rent finansiella. Staten står för utbyggnaden av kommunikationer till bosättningen Novyj och betalar ut ersättningar och flyttningsbidrag. Så ta då pengarna och ge er iväg!

Flyktingarna är i dag övertygade om att cheferna för de lokala myndigheterna ute i byarna inte kommer att skriva några positiva bedömningar av deras möjligheter att återvända. Och det beror inte i första hand på att dessa chefer själva är ossetier. Huvudorsaken är att cheferna för de lokala myndigheterna nu också har blivit den yttersta instansen. Om de skulle påstå att "återvändande är möjligt" så skulle också ansvaret för de återvändandes säkerhet falla på deras axlar. Men om nu inte ens de statliga myndigheterna med alla sina resurser är i stånd att ge garantier av detta slag, hur ska de lokala cheferna då kunna göra det - de som inte ens kontrollerar den lokala milisen?

Naturligtvis har det uppstått en våg av protester i Ingusjien. Man frågar: Hur länge ska Stalintidens repression av ingusjier fortgå på detta sätt? I februari genomförde det ingusjiska parlamentet en extrasession och gjorde en hänvändelse till Putin, där de ber honom att ändra Protokollet och göra en översyn av Handlingsplanen: "" varför måste de tvångsförflyttade bosätta sig i speciellt iordningställda reservat, istället för i sina egna hemtrakter? Och varför måste det ingusjiska och det ossetiska folket leva åtskilda?"

Den 20 februari besöktes Ingusjien av FN:s överkommissarie för mänskliga rättigheter, Louise Arbor. Hon åkte ut till ett flyktingläger i byn Gamurzievo, blev upprörd över det hon såg och hade ett möte med Kozak. Han försvarade sin plan och anklagade de motspänstiga ingusjierna för "separatism". Men aldrig och under inga omständigheter - ens de allra mest komplicerade - har Ingusjien försökt avskilja sig från Ryssland.

Nu har allt hamnat i ett vakuum. Makten driver hårdnackat sin egen linje, och folk vägrar att bosätta sig i det nya reservatet. Hur många tårar kommer inte att flyta!

Roza Ibrahimovna Umajeva, född 1924, dog för ett år sedan. 1937 blev Roza "medlem av familjen till en som utsatts för repression". Hennes far Ibrahim Umajev fängslades och avrättades, anklagad för "antisovjetisk agitation". Den 23 februari 1944, när hon var tjugo, deporterades Roza tillsammans med alla andra tjetjener - eftersom hon var tjetjensk akkin. Tjetjenska akkiner är tjetjener som bor i Dagestan, i det urgamla område som kallas Auch - landet mellan floderna Sulak och Terek. Av de 37 000 tjetjenska akkiner som fördrevs dog 20 000 under deportationen.

Med deras Auch hände samma sak som med Prigorodskij-distriktet; det döptes om till Novolak-distriktet. Och dit förflyttade man - också med våld - bergsfolken laker och avarer som per definition tillhörde de "goda" folkslagen, och placerade dem i de hus som tillhört de "onda" tjetjenska akkinerna.

När hon återvände från deportationen 1959 försökte Roza Umajeva få tillbaka det hus i staden Chasavjurt varifrån hennes far förts bort för att avrättas, och som tillhört hennes föräldrar, hennes tre bröder och henne själv fram till deportationen år 1944. Huset hade blivit statlig egendom och överlämnats till en familj vars medlemmar "inte var folkfiender". Under många decennier fortsatte Roza att kämpa för att få tillbaka den lilla jordplätten och det gamla huset. Men de människor som slagit sig ner i huset vägrade att frivilligt följa lagen om rehabilitering av folkgrupper som utsatts för repression. De var "goda" avarer, och Roza nekades rätten till sitt hus av den ena domstolen efter den andra. Då hade vi redan kommit in på 2000-talet; Roza hade hunnit bli gumman Roza. Till slut skrev hon till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Hennes anklagelseakt "Umajeva mot Ryska Federationen" granskas nu, men Roza lever inte längre.

De tjetjenska akkinerna är i dag övertygade om att makthavarna i Dagestan inte har någon vilja att tillfullo återge dem deras rättigheter. Man fortsätter att betrakta dem som "specialförflyttade" och "fiender". Sedan 1991 har akkinerna endast återfått tio hus.

Det finns inte längre något Auch eller något distrikt med det namnet. Och makthavarna gör allt för att förhindra att det återuppstår. Men i Chasavjurt (som i själva verket är det nya namnet på den plats som en gång kallades Auch) väntar dig en överraskning: Auch lever, även om det inte längre finns. För trots att Auch suddades ut från kartan redan 1944 och trots att myndigheterna motarbetar att akkinernas distrikt skall återskapas, så blir folkets minne bara allt starkare. De unga, för vilka Auch är en legend, nästan en myt, talar om hur nödvändigt det är att kämpa för det som de aldrig har sett eller upplevt men kanske ändå har känt.

En liten erinran: eftersom Tjetjenien i början av 90-talet började sjuda och vi i dag har den situation som vi har, har oppositionen på en punkt haft ovedersäglig framgång. Nämligen när det gäller att man måste ordna livet så att deportationen aldrig mer upprepas. För 1944 har hoppat fram bakom hörnet och genast cementerat nationen mot dem som den en gång i tiden deporterade.

Anna Politkovskaja (Översättning från ryska: Kajsa Öberg Lindsten)