ÅSIKT

Teaterkonst av politiska rester

CLAES WAHLIN om en munter dansk dystopi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Torkel Petersson och Mattias Silvell i ”Pinocchios aska”.
Foto: SÖREN VILKS
Torkel Petersson och Mattias Silvell i ”Pinocchios aska”.

Jag är inte ensam att under innevarande teatersäsong ha ifrågasatt varför teatern ska tjäna som ett slags arena för diverse politiska ideal. Och som på beställning spelar Dramaten plötsligt den danske dramatikern Jokum Rohdes Pinocchios aska, en pjäs där underhållningsvärdet löper ikapp med kulturanalysen.

Öppningsrepliken ger en god beskrivning av detta märkvärdiga stycke: "Jag älskar lukten av brända klassiker på morgonen."

En leende Lars Amble fäller den lätt redigerade repliken från Apocalypse Now, och då Ambles rollfigur visar sig heta Wolff (Hitlers smeknamn), blir sammanhanget raskt obestämt fascistiskt.

I scenens dystopiska framtid är konsten förbjuden. Rättegången mot Werner Bruun, som anklagas för att ha täljt en Pinocchio-docka och därmed idkat konstnärlig verksamhet enligt vittnet Marc Dutroux (den belgiske pedofilen), följs av en samhällsskildring där såväl politik som konst är blott skuggor av vad de båda mänskliga aktiviteterna en gång var.

Rollfigurerna är en samling urgröpta existenser, fattiga i uttryck, karaktär och moral. Minnet av konsten begränsar sig till julklappsrim och tafatta cabaret-sånger. Så går det, menar nog Rohde, när konsten försöker leka politik. De båda må krävas för civilisationen, men de har olika grund, medel och syfte.

Men pjäsen vill inte (får inte) vara politisk, tvärtom är den högst konstnärlig, fylld av blinkningar, citat och allusioner på allt mellan Queen och Fritz Langs filmklassiker M. De milt uttryckt udda personerna rör sig i en förvisso logisk värld, men där lagarna, i dubbel mening, är något annorlunda än dagens.

Skådespelarna har dock inga som helst problem med att acceptera spelreglerna. Amble är suverän som Wolff, så egenartat uppskruvad att han är omöjlig att få stopp på. Torkel Peterssons Bruun möter den bisarra händelseutvecklingen närmast sorglöst, liksom Nadja Weiss Carola löjligt lyckligt böjer sig för Johan Lindells Trocchi, åklagarens vars ego endast överträffas av hans idioti.

I Pinocchios aska idealiseras kanske politiken, liksom konsten måhända romantiseras, men teater vore knappast konst om den inte skrev sina egna regler vars grund och tillämpning en förtjust publik sedan har att diskutera.

Teater

Claes Wahlin