ÅSIKT

”Jag dansar mycket sällan”

Tonsättaren Adam de la Barth har varit bortglömd - till nu. MIKAEL STRÖMBERG går i hans fotspår och hittar en kompositör som kan förändra 2000-talets konstmusik

1 av 2 | Foto: L´INSTITUTE DE LA MUSIQUE CONTEMPORAINE
Den enda existerande bilden på den franske tonsättaren Adam de la Barth som föddes för 150 år sedan. Fotodatum cirka 1906.
KULTUR

I ett uppgivet brev till brodern Franz skriver Adam de la Barth: "Människan är lika mycket gjord för drömmar som Jag har träben." Tydligen hade han tjänat sitt uppehälle som kompositör men sedan hade något hänt. Krasch! Misären kom som ett brev på posten.

Här börjar min vandring i Adam de la Barths fotspår. Samt i de brevväxlingar jag har hittat mellan tonsättaren, mera känd som Puckelryggen från Montreuil, och hans bror Franz de la Barth, polis och poet. Jag knackar dörr i Paris där de la Barth ska ha haft tillfälliga övernattningslägenheter. Ursäktar min obefintliga franska. Kliver in hos okända människor och presenterar mig som en själsfrände, ja nästan en reinkarnation av de la Barth i modern tid. Kanske finns ett kvarglömt notpapper bakom tapetskarven, en liten repa i parketten, åtminstone något tecken.

Snart står jag framför hans grav i en av Paris förstäder Montreuil. Själv cyklade han in till Paris varje dag i sin smutsiga bonjour. Varje dag. På ren rutin. Jag gissar att han ställde ifrån sig cykeln i Montrouge, gick mot Luxemburgparken, stannade till vid brofästet före Notre-Dame, drack några calvados och fortsatte sedan planlöst för att återvända till hemmet vid 20-tiden.

Hundra år senare gör jag samma resa för att försöka förstå varför Adam de la Barth (1856-1936) helt har utplånats från musikhistorien. Ett enkelt kors pryder familjegraven. I närheten står en tom sockel med hans namn ingraverat. En byst restes 1968 i kommunal regi men den försvann. Det lär också ha funnits en återvändsgränd uppkallad efter honom, Inpasse de la Barth, men även den har försvunnit.

Av olika skäl vill han bo i socialisternas Montreuil. Här är hyran låg och här sitter han inlåst 38 år utan att släppa några kolleger över tröskeln. Under största försakelse skapar han sin egen ensamhet, och eftersom han aldrig har några pengar gör han fattigdomen till en estetisk princip. Ingen av grannarna som slog in dörren till det förbjudna rummet kunde glömma anhopningen av prylar. Fönstren var ogenomskinliga som av spunnet socker. Avfall, högar av halvätna baguetter och insekter samlades i en trattgrammofon. Cykelslangar, ventilgummin, travar av kokböcker. Livsföringen förblev ett mysterium. Men renhållningsarbetarna ska ha gillat hans musik. Hans genuina kulturhat och upprorstendenser gick hem bland massorna. Under en kort men lycklig period valdes han in i Montreuils kommundelsnämnd.

Utåt sett en vimsig professor Kalkyl-typ i prudentlig långrock och hatt men under ytan var han antagligen en allvarlig sökare som ständigt plågades av tvivel på sin egen förmåga. Var han vid psykisk ohälsa? Små petitesser kunde nämligen sluta i krig, som när kommunalrådet Darius Duparc råkade köra punktering på en av de la Barths älsklingscyklar. Eller när han skickades till klinik för dubbelsidig lunginflammation och ingen vågade packa upp hans väska för risken att lägga prylarna i fel ordning.

Brodern Franz skriver: "Som privatperson var han en extrem enstöring. Han formulerade små systematiskt bakvända teorier, gjorde parodier på tidningsartiklar, designade slott, skissade på ritningar till luftskepp, fantiserade om Polcirkeln och drömde sig bort. Antagligen var han inte riktigt klok."

Under första fasen, 1900-10, hittar han ett säreget skrivsätt genom att sammanföra melodier och ackord i mönster helt oberoende av ortodoxa idéer. Ta de me-

ditativa, gåtfulla och ibland grymma studierna för pianosolo, Poissons d"or 1-5. Musiken flyter fram som på en vit duk av dissonanser och konsonanser. Dessa har jag hittat i ett arkiv i Montreuil. I samlingen fann jag även en underbar komposition för spikpiano!

1915 får han ett raseriutbrott. Hans nerviga insändarartiklar skiftar mellan högt och lågt. Till slut ger han upp och konstaterar att kreativitet är en farlig nervsjukdom och inleder en märklig period där praktiskt taget alla kompositioner utgörs av "melodier som gör att man flyr".

Jag tar de flortunna notpapperen med de lustiga kommentarerna i min hand, de ser ospelade ut och har förmodligen legat arkiverade på broder Franz vind sedan kriget, innan de hamnade i slutförvaring på Arkivet för konst och stadsplanering, AKS. Noterna döljer en osedvanligt svårspelad musik där utövaren ställs inför en kryptering av titlar som "Detta verk är helt begripligt även för mig själv", "Offra aldrig din klarsyn", "Öppna bröstet". Stillsamheten och planlösheten skapar problem. För att tolka dessa stycken för valfritt instrument krävs både ingående idéhistorisk orientering och distans.

Musiken kan vara smärtsamt vacker, nostalgisk, stram, dunkel, sökande, elegant, ren, fritt hängande, mekaniskt marscherande, hånfullt poetisk, allvarsamt humoristisk, oroande, hypnotisk ... Den behöver maximal återhållsamhet och gärna också erfarenheter av grafologi, annars faller den platt.

Allt detta får mig att fundera på hur de la Barths musik leder "ingenstans". Ingenting + ingenting = Adam de la Barth. Tiden är ingenting. I partituret till, vad jag kan förstå, aldrig uppförda Reqviet Kyrie sortilèges (ungefär Religiösa spökerier) bygger han till och med själva notbilden som ett kors. Tonerna och lyssnaren sitter omslutna i ett kors. Här vill han spänna bågformade melodier och använda ackorden i dämpad belysning.

Men i sinnet var han kanske ändå parisare, tänker jag och tar bussen in till Operan och fortsätter uppför rue des Martyrs mot studion på rue Condorcet. Här bor numera en amerikan som aldrig är hemma, "en mäklare", säger grannen. Ingen öppnar men jag hör en människas andetag och ljudet från kläder där inne. I de la Barths fantasi fick detta minimala rum heta Hilton Hotel. Han slog kullen ur sin hatt och slutade raka sitt skägg och låtsades att utsikten från hans enda fönster sträckte sig till Polcirkeln.

Antagligen gick han inga större sträckor. Ibland bara 200 meter till värdshuset Clou, där han extraknäckte som kabaréartist klädd som Pingvin. Så för att hedra de la Barth beställer jag Auberges du Clous rekommenderade rätt för 200 franc: leverbullar i brunsås. de la Barths favorit.

I "Le tombeau de Debussy", "Le tombeau de Stravinskij" och "Bohème flasques" (Slappa bohemer) låter han text och musik samverka i en sarkastisk kritik av rådande konventioner. Till de påtagligaste skämten med samtiden hör dock det sista stycket i kompendiet, "Musique bureaucratique". I botten ligger en trist övningsetyd som får symbolisera en framåt byråkrat på sitt älskade musikförlag där han drömmer om löneförhöjning och spinner framtidsplaner för ett lyckligare liv. Motvilligt lämnar han kontoret efter dagens slit till tonerna av en schlagermelodi.

Förbi Place du Teatre och Sacré Coeur letar jag upp de la Barths krypin på rue Cortot nr 8. "Här trivdes han bäst, högt upp på kullen", skriver Franz. På lördagarna var det galakvällar på poeternas hus, Lapin, och då samlades en krets för att se och höra de la Barth göra nidbilder av Debussy. Han lär ha gjort det på ett mycket personligt sätt till melodin la Mère samtidigt som han dansade polka.

Åren 1921 till 1929 domineras av arbeten med scenisk musik, bland annat de förolyckade baletterna och tre operor som endast återstår i fragment. Han inleder samarbeten med Picasso, Léger, Eggeling och Janco och praktiskt taget allt han företar sig utmynnar i grandiosa misslyckanden. I en av operorna vill han besätta orkestern med ett instrument som ännu inte finns, en synthesizer. Det finns också idéer om "syntetisk sång" utanför en levande sångarens register. Men här kan vi bara gissa hur operan Feux d"artifice du Sirius (Fyrverkerier på Sirius) kan ha låtit. Möjligen som Karlheinz Stockhausens Licht fast sextio år för tidigt.

Länge försöker han förverkliga en Segmente L"ascension, en musik som är en del av surret. Den skulle kunna fylla ut den besvärliga tystnaden som ibland uppstår och bespara folk de vanligaste plattityderna. Samtidigt skulle den kunna dämpa en del av oväsendet från gatan. En sorts jukebox. Men ingen tillverkare vill satsa på en sådan musikmaskin och ingen förstår hans ironiska slogan "Allvarlig musik görs glad".

Man kan bli förbannad på de la Barth för hans sturighet, men också känna djup sympati för hans framtidsmusik, skratta åt hans självbild som en konstnär med träben, och känna medlidande. Kvar återstod egentligen bara hans eget hierarkiskt ordnade Världsparlament där den enda medlemmen var Adam de la Barth, nådige övergurun Shiva Mahadeva (därav alla kokböcker med indiska recept?).

Därför hamnar han ofta i gräl, och i ett fall leder det till domstolsförhandlingar där en kritiker anmäler de la Barths bullerakustiska verk Hue! för skönhetsrådet.

- Hans musik är kränkande för den franska smaken.

de la Barth svarar.

- Såvitt jag förstår är ni en liten gris - om jag får säga - en döv gris!

Plötsligt ska de la Barth ha ställt sig upp i förhandlingarna och bytt ämne. Jag försöker tyda de gulnade bladen i broderns brevväxling ... "Fäktning ... funderingar ... orörlighet ... besök ... kontemplation ... fingerfärdighet ... simning ... Jag låter koka mitt vin som jag dricker ... kallt. Jag äter bara bruna livsmedel med god aptit. Men jag talar aldrig när jag äter av rädsla för att kvävas ... Jag andas med omsorg. Lite åt gången. Och jag dansar mycket sällan ..."

Det sista kan få stå modell för Adam de la Barths musik. Konstnärligt fäster han blicken långt framför sig. Det är bara en tidsfråga innan hans operor med den utsökta effektläran, ett antal symfonier, hans bullerakustiska experiment och de intill möjligheternas gräns spelbara stråkkvartetterna kommer att påverka och eventuellt förändra 2000-talets konstmusik.

Lyssna

till Strömbergs rekonstruktioner av de la Barths musik.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mikael Strömberg