ÅSIKT

Konsten-Berlin 0-1

ULRIKA STAHRE rapporterar från ännu en biennal för samtidskonst - och hittar fantastiska miljöer

1 av 5 | Foto: NATHALIE DJURBERG; GI
Nathalie Djurberg: "Viola", 2005. Stillbild från video.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Berlin laddar för sin fjärde biennal är det med mer fokus än någonsin på själva stadens mediala och konstnärliga strukturer. Nöjes- och evenemangsguiden Zitty har under det senaste året publicerat små konstnärsintervjuer, en stor katalog, Checkpoint Charley, med över 700 konstnärer - alla de som funnits med i förarbetena, en sorts Refuserades salong - kom ut i höstas och då öppnade också en Berlinversion av Gagosian Gallery. "Guerilla franchising" kallar de tre curatorerna (Maurizio Cattelan, Massimiliano Gioni, Ali Subotnick) greppet att driva ett litet galleri med ung och opolerad profil under namnet av ett stort, kommersiellt, etablerat.

Frågan är om Zitty har rätt som i det senaste numret ropar "Kunst ist pop. Galerien sind die neuen Clubs. Der Kurator ist die neue DJ." Har det inte redan varit så? Är inte både konsten och staden Berlin på väg ut? Årets biennal kan man se både som en omstart för Berlins konstliv och som en slutlig bekräftelse på en anpassning som syns i att den faktiskt får pengar både från en rad sponsorer och från det allmänna.

Institutionen Kunst-Werke är navet i biennalen och utställningsplatserna är spridda över hela Auguststrasse i den gamla öststadsdelen Mitte. Gentrifierad, med hög hipfaktor och stigande hyror har stadsdelen trots vissa fortfarande kraftigt slitna miljöer genomgått en vansinnigt snabb förändring som torde sakna motstycke i Europa. Historiskt har kvarteren kring Auguststrasse också varit både judiska kvarter och bostadsort för alla möjliga politiska och ekonomiska flyktingar. Här är det tätt mellan minnesmärkena och spåren av liv och den som inte känner några vingslag ur historien måste vara halvdöd av bedövade sinnen.

När en konstutställning byggs upp just här är platsen förstås helt fantastisk: en stor del av de nära 80 utställande konstnärerna och konstnärsgrupperna visas till exempel i en före detta judisk flickskola (som användes som allmän skola under östtiden från 1950- och fram till 90-talet). Flagnande färg, senkommen graffiti, kvarlämnade gamla planscher och redovisningar på väggarna: den dagliga historiens kaos möter konstens. Ett annat utställningsrum är gamla stallbyggnader som hörde till det stora huvudpostkontoret. Här visas ett av få helt konceptuella verk: Pawe Althamers Fairy Tale, ett projekt för att hjälpa en i Tyskland "illegalt" boende kvinna att till slut få uppehållstillstånd.

Althamers verk är också ett av få tydligt politiska verk: temat "möss och människor" - hämtat från Robert Burns dikt via John Steinbecks roman - kan förstås tolkas politiskt men här betonas den existentiella sidan. Möss och människor delar till slut samma hårda värld, vi föds, lever och dör, våra planer kan grusas, i nästa ögonblick, om tio år, närsomhelst.

Biennalens ton är melankolisk, lite tankspridd, rörig och framför allt både ojämn och otrendig. Här samsas så skilda uttryck som en våldsam Bruce Nauman-installation, Felix Gmelins filmer och undersökningar av integritetens gränser, ett diskret ljudverk av Susan Philipsz på den gamla garnisonskyrkogården i slutet av Auguststrasse, ett stort teckningsprojekt om ett fiktivt liv signerat Marcel van Eden och en performance eller dansföreställning av Tino Seghal - sedan länge etablerat, mer okänt, med hela näven i samtids-

konstens stora syltburk eller någon helt annanstans. De svenska inslagen är anarkistiska: Nathalie Djurbergs leranimationer och en film av Klara Liden där en vild dans på pendeltåget också är en trotsig motståndshandling.

Kort sagt bjuder Berlins fjärde biennal två skilda ting, som ibland sammanfaller: en stadsvandring, i bestämda lokaler - lägenheter, kontor, en kyrka, en skola, en kyrkogård, en konsthall, stallbyggnader, en container - och en rad konstverk som för det mesta är expressiva, känslofyllda, lite rufsiga. När Bremenkonstnären Norbert Schwontkowski visar sina personligt målade mardrömmar i den lägenhet han också brukar övernatta i, eller när Aneta Grzeszykowska placerar ett fotoalbum med privata bilder (med konstnären själv utraderad) i en lägenhet som tillhör kulturredaktören Burkhard Baltzer betonas konstvärldens egna strukturer och rörelser på ett intressant sätt. Och ofta är lokalerna som sagt stinna av historisk laddning. Men förhållandet mellan Konsten och Staden är ojämnt och det är Berlin som vinner.

Den förra biennalen, 2004, dominerades av stadsvisioner, analyser av vad Berlin varit och skulle kunna bli. Årets utställning tycks göra halt vid historia och nutid, och vid den melankoli som titeln rymmer. Tacita Deans meditativa film Presentation Sisters, om livet i ett nunnekloster i Cork, sammanfattar på så sätt hela biennalen. Här har livet ackumulerats, saktat ner till stillsamma middagsstunder, strykning, trädgårdsarbete. Det är vackert, men tragiskt att framtiden tycks finnas i upprepningen, inte som olika möjligheter.

Konst

Ulrika Stahre