ÅSIKT

Gör lumpen – och dö

ANNA POLITKOVSKAJA om våldet och övergreppen i den ryska armén

1 av 2 | Foto: AP
Rysslands försvarsminister Sergej Ivanov besöker ett mönstringskontor utanför Jekaterinburg.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den första april gick tusentals människor i Ryssland in i ett belägringstillstånd. De svarar inte i telefonen, öppnar inte dörren när någon ringer på och de skickar iväg sina söner till släktingar i avlägsna byar, för att inte militärpatrullerna skall få tag på dem. Första april inleds nämligen vårens inkallelse av värnpliktiga. De familjer där det finns pojkar i 18-19-årsåldern men där man inte har några pengar till att muta krigskommissariaten för att pojkarna ska slippa bli soldater, övergår då till att bli illegala. Det är en fråga om överlevnad.

Att man inte vill göra militärtjänst beror på att man vill överleva - vår armé har skaffat sig ett mycket dåligt rykte: som mördare av den unga generationen. Och när man trots allt skickar iväg pojkar till armén, begråter man dem som på en begravning: vem vet, kanske kommer föräldrarna aldrig mer att få se sin son i livet.

Varenda vecka kommer det in nya hårresande historier från det militära. Den allra kusligaste av dem utspelade sig vid nyår. Vid underhållsbataljonen till stridsvagnsbasen Bisjkil arrangerade underofficerarna och andra årets värnpliktiga - i armén brukar de kallas "gubbarna" - natten till den första januari en fyllefest med "underhållning". De trakasserade åtta soldater som gjorde sitt första år av militärtjänst och som nyligen anlänt till bataljonen.

Den som utsattes för allra mest tortyr och förnedring var Andrej Sytjev, som kommit till armén hösten 2005. När han vägrade att underordna sig deras sexuella infall korsfäste "gubbarna" Andrej, genom att binda fast hans armar och ben vid stolar och pallar. Sedan lade de sig att sova. När de efter några timmar befriade Andrej, och han bad om läkarvård, misshandlade de honom ännu mer. Så fortgick det en vecka. Inte förrän den sjätte januari fördes soldaten, som yrade och inte längre kunde röra sig, till det allmänna sjukhuset i Tjeljabinsk med ambulans. Där amputerade man omedelbart hans bägge ben och hans könsorgan. Nu lider Andrej av sviterna efter en svår blodförgiftning och är multihandikappad för resten av livet.

Andrej Sytjevs tragedi är bara den första detta år, men den har blivit vida känd. I ljuset av den har andra incidenter hamnat i skymundan - trots att var och en av dem också har lett till fullständigt förödda liv. Här är några exempel:

Den andra januari dog soldaten Dennis Zjarikov på ett sjukhus i Moskva av de skador han fick när hans förbandschef, en överste som var berusad efter ett häftigt nyårsfirande på regementet, sköt mot honom inne på militärområdet. Den andra februari var det en annan soldat, Evgenij Koblov, som fick båda sina ben amputerade. Han hade blivit pryglad av "gubbarna" i ett av militärförbanden i Chabarovskområdet under nyårshelgens maratonfestande. Efteråt lyckades han krypa ner i källaren till officerarnas förläggning, och där blev han liggande utan mat i tre veckor - tills helgdagarna tagit slut och de flesta officerarna återgått till arbetet. När man upptäckte honom hade han drabbats av en kallbrand som inte gick att få bukt med.

Den 9 februari blev en menig soldat misshandlad av sin befälhavare för att han vägrat att misshandla andra soldater. Man blev tvungen att operera bort soldatens sönderslagna mjälte. Den 12 februari tog soldaten Konstantin Seregin livet av sig under sin vakttjänstgöring. Han stod inte ut med att bli misshandlad av "gubbarna".

Den 23 februari hängde sig soldaten Stanislav Sjvyrev inne på kasernområdet. Han var sin mammas ende son. I sitt sista brev till henne skrev han: "Jag har nått botten "". "Gubbarna" misshandlade honom ständigt och han fick aldrig något svar när han vände sig till officerarna och bad om hjälp. Den 13 februari avled Nusrulla Dautov av "gubbarnas" misshandel. Den 20 februari dog Vladislav Saltaganov - en "gubbe" hade slagit honom i huvudet med en spade. Den 17 mars hängde sig matrosen Aleksandr Pankov och två dagar senare matrosen Bajkalov. Båda hade misshandlats av andra årets värnpliktiga.

Det är lördagsmorgon i sal 416 på neurokirurgiska avdelningen i Burdenkosjukhuset - det bästa och mest kända militärsjukhuset i Moskva. I sal 416 finns det fyra sängplatser och fyra patienter. Två äldre officerare med gamla sårskador. Och två soldater - Sasja Bachov och Vasia Tsikvas, med färska frakturer på ryggraden. Vasia är en kille från landet, från Kurskområdet. Han fick göra sin militärtjänst utanför Moskva, i staden Chimki. Då anses man ha tur. Men en dag insjuknade han i lunginflammation och hamnade på militärsjukhuset som låg i närheten av regementet. Och sent en kväll, exakt fem månader innan den dag då jag trädde in i sal 416, kastades Vasia ut genom fönstret på fjärde våningen av "gubbarna" på sjukhuset. Han hade vägrat att gå och hämta vodka åt dem. Sedan den dagen är Vasia sängliggande.

På en stol mellan Vasias och Sasjas sängar sitter Sasjas pappa, Michail Pavlovitj Bachov. Han sitter och vakar både över sin egen son och över Vasia. Sasja är hans enda barn. Han bor i Samara, och varje fredag tar han tåget till Moskva för att tillbringa helgen med Sasja. Då avlöser han också Sasjas utmattade mamma som tillbringat hela veckan vid sonens säng. På söndag kväll tar han nattåget tillbaka till jobbet. För familjen Bachov förändrades hela livet den 11 oktober förra året. Sasja skickades av sin befälhavare iväg för att delta i bygget av dennes privata sommarstuga. Till detta arbete hade översten valt ut de bästa soldaterna i förbandet. Sasja föll från sju meters höjd när han höll på att lägga taket. Det fanns naturligtvis inga försäkringar. Han bröt ryggraden och har nu genomgått ett flertal operationer.

- Jag har ingen känsel i benen, säger Sasja med stadig röst, men gråten är inte långt borta. Jag kan redan sitta upp, och jag kan stödja mig på armarna. Men stå kan jag inte.

Hans far vänder sig bort och lämnar rummet. Han går ut i korridoren.

- Han har det mycket svårt, säger Michail Pavlovitj till mig. Det kan hända att han blir liggande som invalid resten av livet. Han förstår det, och ibland faller han ner i djupaste förtvivlan. Varför? frågar han mig.

Och nu är det tid att besvara frågan: Vad kan vi dra för slutsats av allt detta?

I vår armé råder fullständig demoralisering, såväl bland officerare som bland soldater. De mänskliga relationerna på förbanden och i enheterna är lika usla som i det värsta fängelse. Livet där följer varken lagen eller det militära reglementet, utan istället den undre världens lagar och normer. "Fatta reglerna!" - som man säger där.

Naturligtvis måste var och en som läser detta tänka: Kan en sådan armé ha någon försvarsminister och vem är han i så fall? Och varför avgick han inte ögonblickligen - till exempel den gången då man blev tvungen att amputera Sytjevs ben och könsorgan? Och om han inte själv inlämnade sin avskedsansökan, varför inskred då inte presidenten, han som enligt den ryska konstitutionen kallas "Befälhavaren över samtliga stridskrafter"?

I Kreml härskar tsarväldet: där sitter en kejsare, och rikets utveckling bestäms av vem som är hans favorit eller vän. Försvarsministern Sergej Ivanov är som bekant en gammal personlig vän till president Putin. Och i vårt politiska koordinatsystem innebär detta att Ivanov alltid kommer undan.

Minister Ivanov avgick varken i samband med fallet Sytjev eller några andra händelser av liknande slag. Trots alla de soldater som dött av misshandel och mobbning har han fått sitta kvar. Ivanov är en av vår tids allra fräckaste statsmän, som inte döljer sitt förakt för civilsamhällets institutioner och offentligt förnedrar alla som har en åsikt som skiljer sig från hans. När medborgarrättsaktivister i Putins mottagningsrum överlämnade nio tusen namnunderskrifter från medborgare som krävde att Ivanov omedelbart skulle avgå, då reagerade Ivanov genom att kalla dessa krav på avgång för "lögn och förbannad dikt". Hur reagerar bödelsofficerarna när de ser att deras högste chef kan uppföra sig på detta vis? Naturligtvis fortsätter de att misshandla och mörda sina soldater.

En familj jag känner har drabbats av en olycka som de länge varit förberedda på: deras son har fyllt arton - och han är fullkomligt frisk. Det betyder att han måste rycka in i det militära. Hans mamma har naturligtvis varit fruktansvärt orolig för vad som ska hända med hennes pojke efter den första april, men så, i mitten av mars, drabbades hon av en hjärtinfarkt. När jag besökte henne sa hon lyckligt leende:

- Ser du, nu kommer jag att bli liggande åtminstone till hösten. Så Stepan kommer inte att behöva rycka in - han får uppskov!

Anna Politkovskaja (Översättning från ryska: Kajsa Öberg Lindsten)