ÅSIKT

Decenniet utopierna förlorade

CLAES WAHLIN ser endagsvarelser av Lars Norén

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Kristina Törnqvist i "Endagsvarelser".
Foto: ROGER STENBERG
Kristina Törnqvist i "Endagsvarelser".

Jösses flickor - Återkomsten, som i fredags hade premiär i glädjenostalgins tecken, hoppar i sin berättelse om 1900-talets kvinnokamp över 80-talet, medan Lars Noréns Endagsvarelser sysslar med just det decennium som födde yuppien, Thatcher och Reagan. Dramaten lyckades aldrig, trots tappra försök i slutet av 80-talet, få pjäsen tillräckligt spelfärdig för en premiär. Andra teatrar lyckades dock, och nu har vi alltså ett slags återkomst även på Dramaten.

Att naturalismen, som så länge höll tillbaka de surrealistiska och drömpoetiska dragen i Noréns borgerliga dramatik, inte längre är en självklarhet har kanske underlättat.

Tre par, några av dem syskon, vars politiska medvetenhet formerades av det radikala 60-talet, möts över en middag. Plakaten är ersatta av arbeten inom konst, politik och media, likväl är de drabbade av cancer, skilsmässor och besvikelser. Varför gick det som det gick?

Endagsvarelser är en mycket tjechovsk pjäs, något Staffan Roos regi tagit fasta på, bitvis rent av lutat sig mot. Den unge dramatikern David, den konstnärsdrömmande Anna eller den berusade gycklaren Henrik har alla nära släktingar i Tjechovs komedier. På Dramaten är också den slagfärdiga replikföringen fokuserad och när skämten inte räcker till sekonderas med gester eller mimik, framför allt av den lätt patetiskt döende Henrik, träffsäkert förkroppsligad av Pontus Gustafsson.

Det finns också en viss distans till det naturalistiska, konversationer och tankar lyfta till högtalare, diskrepanser i det realistiska tidsförloppet, vilket är välkommet. Dock syns sömmarna ibland, det norénska flödet, den språkliga stämföringen skorrar till.

Likaså saknar jag den dramatiska demokratin, hur allt som sker, det komiska såväl som det tragiska, liksom händer i förbifarten, utan att strålkastare och pausering väljer vad som är viktigt just nu.

Men det är en välspelad ensemble i en högst sevärd pjäs; Peter Engmans självklara David, Kristina Törnqvists Marieke med små gester för stora känslor eller Johan Holmbergs underfundiga Vilhelm. Och Marie Richardsons Anna och Thérèse Brunnanders Elisabet intar scenen med det slags självklara stoicism som krävdes av decenniet som utopierna förlorade.

Teater

Claes Wahlin