ÅSIKT

Hur billigt får det vara att förstöra folks liv?

GÖRAN GREIDER om eliternas maktberusning - och en fabrik som ska läggas ner

1 av 2 | Foto: BÖRJE THURESSON
Leif Östling - rikligt belönad vd som lägger ner i Falun. Han vill ställa arbetare mot arbetare i ett chickenrace ner mot allt lägre löner, skriver Göran Greider.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För ett par veckor sedan anlände Scanias vd Leif Östling till Dalarna för att få arbetarna på fabriken i Falun att jobba hårdare. Någon vecka tidigare hade 700 anställda fått beskedet om nedläggning och de hade naturligtvis tappat arbetslusten. Jag var där dagen då beskedet kom. I de stora hallarna fanns en ruvande ödslighet. Folk stod i grupper och såg trotsiga ut. Ovanför dem blinkade skyltar som visade att fabriken nu låg efter i produktionen av hjulaxlar.

För så är det: Löntagarna i den globala kapitalismen är inte riktigt så maktlösa som det ibland kan verka. Produktionen är extremt slimmad, lagren rullar på landsvägar och ett stopp i verksamheten kan snabbt åsamka ägarna jätteförluster.

Det var precis det som skedde på Scania och därför masade sig vd:n dit för att berätta varför de måste jobba hårdare de sista två åren innan de står arbetslösa. Vad sa Östling? Tja, pressen fick inte vara med, men genom det nätforum som de anställda upprättat (man hittar det via

scaniafacken.com) fick jag rika glimtar ner i den ilska som folk känner inför försöken från ledningen att öka tempot. "Idag dök vår hyllade vd upp tillsammans med sin svans av smilande chefer", skrev en person och fortsatte: "Östling lovade gröna skogar men inget guld: Återgå till 120 procent så ordnar sig allt. Han sa också att vi måste förstå att Scania inte tjänar tillräckligt mycket pengar! Trots det ökar hela tiden aktieutdelningen, är det bara jag som tycker det är konstigt?"

Nej, även jag tycker det. Scania gör jättevinster och Östling själv har för övrigt rätt bra inkomster, med sin årslön på fem miljoner och bonus på det dubbla. Flera hade retat sig på Östlings bildspråk, när han enligt nätinläggen sagt att globaliseringen är som en flodvåg - och att Scania måste springa. Så här kommenterades det: "När han drog sin tsunami-metafor trodde jag inte mina öron, han beskrev den globala konkurrensen som en flodvåg och att Scania måste springa! Visst - Scania springer och lämnar oss kvar att ta smällen, sen har han mage att påstå att vi måste jobba för annars tar våra konkurrenter marknadsandelar. Vilket märke det är på lastbilen som levererar matvarorna till matbutiken där jag handlar är totalt ointressant för mig nu då all min lojalitet emot Scania försvann för gott idag."

Ganska snart visade det sig att snålheten lätt bedrar girigheten - det var vad jag skadeglatt tänkte när det förra veckan meddelades att Scania i Falun måste plocka in ett fyrtiotal extra arbetare utifrån, från olika delar av koncernen, för att hinna ikapp produktionsmålen. Sådant kostar. Hade ledningen från början bestämt sig för att ge de anställda ordentliga lönepåslag för att arbeta kvar på det störtande planet den sista tiden - ja, då hade det blivit billigare. Varför gjorde man inte det?

Svaret är nog inte bara snålhet. Jag tror att det ytterst handlar om en brist på känslomässig insikt i vad en nedläggning innebär för en vanlig människa. Brev jag fått från anställdas anhöriga vittnar om känslor som utlösts: "Jag ser på min man, han är snart söndersliten av allt detta. Jag försöker stötta honom, men känner mig otillräcklig, för ett nedläggningsbesked är en stor sorg."

Men en koncernledning i dagens svenska och globala kapitalism riktar inte medkänslan nedåt. Nej, näringslivseliten blickar uppåt och åt sidan för att finna sina likar och det har blivit ett genomgående kännetecken på eliternas sätt att diskutera globaliseringen, ett ord som borde bytas ut mot det hederligare kapitalism, eftersom det då blir tydligt att det handlar om makt, makt över sitt eget liv och över kapitalet.

Den 3 mars yttrade sig vd:n Östling i LO-Tidningen och menade att det "skulle vara en bra solidaritetshandling om företagen kunde ta in temporärt anställda från Polen, Lettland, Slovakien på deras hemländers löner." Vad innebär det? Inte annat än att Östling förespråkar att arbetare ställs mot arbetare i ett chickenrace ner mot allt lägre löner.

Nyligen läste jag Lars Leijonborgs bok om sitt besök i Kina och Indien, Global utmaning - så blir också Sverige en vinnare. En förundrad liberal, på visit i den stora diktaturen där han ler tillsammans med de partipampar som kommer med militär så snart bolagen har problem med strejkande arbetare, skildrar den enorma vitaliteten i Kinas ekonomi. När jag läst de tvåhundra sidorna slår det mig: I hela denna bok träffar han inte en enda kinesisk arbetare! "När jag möter chefen för "" - så inleds åtskilliga kapitel. Arbetarna är däremot helt frånvarande. Ja, hur förbereder sig Leijonborg inför nedstigningen i världskapitalismens nya kokande kittel? Svar: Han äter lunch med Carl-Henric Svanberg! Arbetarnas ansikten är utraderade, både i Kina och i Sverige. En företagsstyrd globalisering hyllas.

Att näringslivselit och borgerlighet inte förmår ta in arbetarklassens belägenhet förvånar inte. Men varför startar arbetarrörelsen aldrig en bred debatt om hur den så kallade strukturomvandlingen ska få gå till? Rök stiger nu från många orter där kapitalismen bedrivit sin precisionsbombning. Är det rimligt att det är så extremt billigt för företagen att lägga ner i Sverige? Är det det, Wanja Lundby-Wedin? I slutändan får ju skattebetalare och politiker stå för de sociala kostnaderna? Tyvärr ser jag ingen sådan diskussion alls. Istället slår finansminister Pär Nuder i en artikel på Dagens Nyheters debattsida fast att protektionism inte är den väg Sverige ska gå i den globala kapitalismen. Okay för att protektionism är fel. Men frågan är: Exakt hur billigt ska det vara för företagen att lägga ner även en verksamhet som går med vinst? Nuder skriver att det viktiga är att hjälpa folk att flytta till expanderande regioner! 

Är det alltså beskedet: Inte tillstymmelse till kritik av vad företagen gör. Enbart hjälp att komma upp på statarflyttlasset?

Det är påsk. Den globala arbetarklassen spikas upp på korset. Kanske är det ensamheten i Scania-arbetarnas och många andra löntagares belägenhet som gör mig så förbannad: Varken medier, kultursidor, politiker eller arbetarrörelse bryr sig. Ändå finns det potentiell makt hos de anställda: de kan trilskas så att det känns för ägarna. Och att Leijonborg inte förmår spekulera över ett framtida kinesiskt LO med låt oss säga 300 miljoner medlemmar säger egentligen mest om eliternas nuvarande maktberusning. 

Göran Greider