ÅSIKT

Vilket pris betalar de?

JOHN BERGER möter de lägsta bland de lägsta i Ahlam Shiblis bilder

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Trackers" är en serie om 85 bilder, tagna av fotografen Ahlam Shibli. De skildrar de arabiska militära spanare som utför de farligaste arbetena i den israeliska armén. Courtesy AHLAM SHIBLI och SOMMER CONTEMPORARY ART, TEL AVIV
"Trackers" är en serie om 85 bilder, tagna av fotografen Ahlam Shibli. De skildrar de arabiska militära spanare som utför de farligaste arbetena i den israeliska armén. Courtesy AHLAM SHIBLI och SOMMER CONTEMPORARY ART, TEL AVIV

Först en distinktion mellan att vara enkel och att förenkla. Det förra har något att göra med att reducera eller bli reducerad till det som är essentiellt. Och det senare - förenkling - är vanligtvis en del av en manöver i en maktkamp av något slag. Förenklingar är egennyttiga. De flesta politiska ledare förenklar, medan de maktlösa helt enkelt reagerar på det som händer. Det finns ofta en avgrund mellan dem.

Låt oss nu diskutera Ahlam Shiblis fotografier utan att göra några förenklingar. De innehåller, bland annat, en politisk lärdom och de är, i denna mening, exemplariska. Men vi kommer till det sen.

Hon kallar sin bildsekvens Trackers, vilket är den officiella beteckning som den israeliska armén använder om de arabiska militära spanare som utför arméns farligaste rekognosceringsarbete. Det är de som, i många situationer, skickas ut först för att testa terrängen och undanröja landminor, prickskyttar och eventuella bakhåll. I detta arbete har de, jämfört med israeliska soldater, fördel av sina tidigare intima kunskaper om platser och lokala sedvänjor.

Alla de män som frivilligt anmäler sig för att bli trackers kommer från palestinska beduinfamiljer som bor i Israel. Det finns en miljon palestinier som lever med officiella identitetshandlingar som andra klassens medborgare inom staten Israel. Officiellt kallas de israeliska araber. Bland dessa kommer ett visst antal från beduinfamiljer. Den israeliska militären accepterar bara en liten andel av dem som frivilligt anmäler sig som trackers. Och efter sin utbildning sprids de ut och placeras, i grupper om två eller tre, hos olika militära enheter. Naturligtvis uppnår de aldrig officers rang.

Ahlam Shiblis bilder är diskreta, undanglidande och uthålliga. De innehåller ett minimum av generell information och de rapporterar aldrig om incidenter eller händelser. Man får ett intryck av att samtliga bilder har tagits just efter att något har hänt. Inte därför att Shibli var för långsam, utan därför att det som intresserar henne är affekter. Händelser som sådana intresserar hon sig inte för (åtminstone inte i detta projekt), men däremot för den effekt en händelse har på ett liv. Och därför är hon beredd att vänta.

Hon iakttar trackers militära utbildning, trackers som går på permission, en kyrkogård med soldatgravar, en trohetsed mot Israels försvarsmakt som svärs på Koranen, interiören i ett hus med familjefotografier på väggarna, nya hus som långsamt håller på att byggas tack vare den militära lön som trackers får. Varje ny plats leder listigt fram till en fråga. Vad är ett hem för dessa män? Eller, listigare: till vad och till vilka platser har de en känsla av tillhörighet?

Det finns aldrig någon där i bilden som kan berätta för oss vad som hände alldeles innan den togs. Det enda vi kan göra är att titta på de deltagare som finns kvar och sedan själva gissa och, precis som Shibli, vänta. Effekten av hela bildserien (85 fotografier) är kumulativ. De passar in i varandra och bildar en helhet. Men vad är det helheten går ut på?

För beduiner är frågan om hem och vad som utgör ett hem mer existentiell, mer prekär och på samma gång mer djupgående än den är för många bofasta människor. För nomader är hemmet inte en adress, det är det som de bär med sig.

Vad bär trackers med sig?

Ahlam Shibli rannsakar själar. Men hon undviker själfullhet och söker aldrig efter bekännelser; hon iakttar tålmodigt från sidan. Man skulle kunna säga att hon är en historieberättare, men det vore att förenkla den roll hon valt. (Det finns framstående fotografiska historieberättare - André Kertesz till exempel.) Jag skulle säga att Ahlam Shibli är en spåkvinna. Hon observerar intensivt, läser tecknen, gissar och erbjuder sin profetia som, i likhet med siarens, är både skarp och oklar; den lägger ut möjligheterna som spelkort men väljer inte bland dem.

Välj ut tre. På den första bilden syns tre trackers som sökt skydd och tar igen sig, och en av dem skriver något på en offentlig vägg. På den andra bilden har en man som ligger och sover på dagtid dragit ett täcke över sitt ansikte. På den tredje syns en trackers inramade foton av sig själv som soldat i israeliska armén som han hängt upp på en vägg i sitt hus, bredvid en gammal karta över Palestina.

På var och en av bilderna återfinns, uttryckt på olika sätt, samma dilemma gällande identitet och platstillhörighet.

Vad bär de med sig?

Traditionellt, och genom århundradena, har beduinklaner erbjudit sina tjänster åt varje ny invasionsmakt - den må ha varit egyptisk, turkisk eller brittisk - så fort de insåg att de själva, trots all sin skicklighet i fråga om gerillakrigföring, var överflyglade. De gjorde emellertid detta för att undvika att bli skingrade och i syfte att förbli självständiga, omöjliga att besegra på sina egna, nästan ogenomträngliga områden. Det var en listig strategi för bevarad kontinuitet som ofta lyckades.

I dag är omständigheterna mycket annorlunda för de israeliska beduinerna. De har jagats bort från sin mark och berövats sitt ekonomiska livsuppehälle. I deras egen Negevöken behandlas de som kriminella inkräktare, och deras grödor besprutas med växtgifter från israeliska arméhelikoptrar.

För att till slut förstå vad detta innebär måste vi ta hänsyn till de extrema förhållanden som präglar den palestinska situationen i stort. Den palestinsk-israeliska konflikten har pågått i närmare 60 år. Den militära ockupationen av Palestina - den längsta genom historien - har pågått i nästan 40 år. Det är knappast nödvändigt att repetera alla de fakta som denna ockupation innebär, de har erkänts internationellt och fördömts. Den palestinska ekonomin och det palestinska vardagslivet har slagits i spillror. De olagliga israeliska bosättningarna inkräktar på och uppslukar ny palestinsk mark varje vecka. Den olagliga muren, som rycker fram obevekligt, delar upp det som återstår av palestiniernas land i framtida "bantustanområden". Östra Jerusalem, som är ockuperat och som förvandlats till ett arabiskt getto, håller på att raseras bit för bit.

Det som ibland glöms bort när det gäller denna fortsatta konflikt - palestinierna fortsätter nämligen att göra motstånd - är diskrepansen, ojämlikheten i fråga om resurser, både när det gäller eldkraft och försvar. Den israeliska armén är beväpnad med allt som modern teknologi kan erbjuda, från helikoptrar och precisionsstyrda missiler till övervakningskameror och datoriserade spårningsmetoder, medan palestinierna tar sin tillflykt till handeldvapen, hemmagjorda bomber, några granatkastare, enstaka självmordsmartyrer och stenar. Deras enda fördel är deras bestående tro på det rättvisa i sin sak. Förutom att staten Israel anlitar ett antal beduinska trackers har den å sin sida fördel av det villkorslösa stödet från världens första megamakt, USA.

En sådan ojämlikhet i fråga om resurser och vapen påminner om de koloniala befrielsekrigen kring mitten av nittonhundratalet, och om vi vill förstå trackers dilemma gör vi rätt i att se efter i de verk som skrevs av Frantz Fanon, som var en visionär profet för de striderna. Mot slutet av Svart hud, vita masker skriver han: "När denna studie avslutas vill jag att världen, tillsammans med mig, ska erkänna den öppna dörr som finns i varje medvetande." När Ahlam Shibli skriver om sin bildserie Trackers hänvisar hon flera gånger till Fanon.

I egenskap av läkare och psykiater från Martinique som var verksam i Algeriet förklarade Fanon hur den koloniala dominansen, den resursmässiga ojämlikheten mellan angripare och ursprungsinvånare, och det förakt som finns inskrivet i varje möte mellan beväpnade och obeväpnade, förutom att leda till revolt, också kan leda till djupa sår i den hängivenhet som bevarar en människas känsla av själv. Och att detta händer oftare och på det mest sårande sättet med de fattigaste och de mest underprivilegierade bland de förtrampade.

En bild kan kanske hjälpa till att göra detta tydligare. Ta till exempel det motsatta syndromet, som är den storhetsvansinniga personens. Varje möte med en annan människa fungerar för den storhetsvansinnige som en spegel i vilken han ser sig själv återspeglad och utstyrd i all sin prakt. För den koloniserade, som har förlorat sin känsla av själv, är varje möte en spegel i vilken han inte ser något annat än en nedsmutsad djellaba. Båda dessa speglar döljer den andre som han eller hon verkligen är. Och så kommer det sig att den koloniserade, för att frigöra sig från den smutsiga djellaban, drömmer om att bära sin förtryckares uniform eller hans flagga. Inte sin fiendes, sin förtryckares.

Beduinerna hör till de mest underprivilegierade bland palestinierna och de har, till största delen, förlorat sin nomadiska frihet och den stolthet den innebar. Därför kan det hända, som Fanon förutsåg, att de klyver sig själva i två delar, och sliter sönder sig själva, bär sina förtryckares mask. Många byter namn från Ahmed till José, från Mohammed till Moshe. Men när trackers gör detta återfinner de inte sina egna kroppar, sina ståtliga kroppar som vanhelgades av den smutsiga djellabans falska bild.

Vad drömmer mannen med sängtäcket uppdraget över huvudet om? Man kan aldrig gissa vad någon annan drömmer. Men han kan förmodligen inte gissa sin egen dröm.

Det är någonting liknande detta som trackers bär med sig.

Detta verk innehåller ingen direkt politiskt kommentar om den israelisk-palestinska konflikten, det avstår från slogans. Ändå tror jag att det i dagens globala kontext är politiskt betydelsefullt. Och jag ska försöka förklara varför.

Ahlam Shibli kommer själv från en beduinfamilj. Som liten flicka vallade hon getter i Galiléen. Senare, efter att ha studerat på universitet, blev hon en världsberömd fotograf.

För länge sedan gjorde hon det motsatta existentiella valet jämfört med de trackers som hon visar i dessa bilder. Hon tror på det rättvisa i palestiniernas sak och har protesterat, både som medborgare och fotograf, mot den olagliga israeliska ockupationen. I hennes perspektiv, liksom i de flesta palestiniers, kan trackers betraktas som förrädare. De har anslutit sig till en armé som förtrycker det palestinska folket och de smyger sig på för att döda eller tillfångata dem som gör aktivt motstånd mot den armén. Förrädare " Under vissa omständigheter måste de behandlas som sådana.

Men Ahlam Shibli känner ett behov av att gå bortom, och leta bakom, den förenklande stämpeln. Därför att hon själv är beduin? Kanske, men frågan är naiv. Det som räknas är resultatet. Eftersom hon är beduin kunde hon söka bakom stämpeln och upptäcka det som hon måste upptäcka. Med dessa fotografier ställde hon frågan: Vilket är det pris de betalar för att bli trackers? Sedan väntade hon på de gåtfulla svar som hon fann i sitt mörkrum. Och dessa svar offentliggör hon.

På vilket sätt är detta politiskt? För 50 år sedan skrev Walter Benjamin: "Det undantagstillstånd vi lever i är inte undantag utan regel. Vi måste utveckla ett historiebegrepp som stämmer överens med denna insikt."

Inom ramen för ett sådant historiebegrepp har vi kommit att inse att varje förenkling, varje stämpel, endast tjänar de maktägandes intressen; ju mer omfattande deras makt är, desto större är deras behov av förenklingar. Och i kontrast till detta har de som lider under, eller kämpar mot, denna blinda makt nu och långt, långt in i framtiden ett intresse av att mångfald, olikheter och komplexitet erkänns och accepteras.

Dessa fotografier utgör ett bidrag till en sådan förståelse och ett sådant erkännande.

Jag vill avsluta med att citera Frantz Fanon än en gång: "Nej, vi vill inte hinna ikapp någon. Det vi vill är att gå framåt hela tiden, natt som dag, tillsammans med Människan, tillsammans med alla människor. Karavanen bör inte töjas ut, för i så fall kommer varje rad knappt att se dem som går före den; och människor som inte längre känner igen varandra träffar varandra mindre och mindre, och talar med varandra mindre och mindre "".

John Berger , översättning Tor Wennberg